Jag iakttog honom då han gick fram till min kassa, gammal, rultig och korpulent med ett anstötande, förnöjt leende på läpparna. Vi hade precis öppnat dörrarna till butiken. De föregående två timmarna hade jag ägnat åt att vattna blommor, kruksättning och prismärkning. Allt under uppsikt av min chef, den allseende Höken.
Klockan var 11.07. Jag kopplade på mitt mekaniska leende.
”Hej, hur står det till idag?”
Mitt glada tonfall gjorde mig själv illamående. Den gamle mannen tittade upp mot mig och breddade sitt vidriga leende.
”Hej där unge man! Vilken förträfflig dag vi har, inte sant?” Han la upp en krukväxt på rullbandet. ”Den här bestämde jag mig för.”
Ser du det inte stå skrivet över mitt ansikte, gubbjävel?
”Såpass! Ja va härligt va!” Jag tog krukväxten och skannade av streckkoden i kassan. ”Det blir 49.50 kronor tack.”
Och så min obligatoriska fråga. Min förbannelse.
”Är du medlem?”
Han tittade upp, lite förbryllat. Som alla andra. ”Medlem?” Han skrattade snabbt. Jag kunde se hans gula, äckliga tänder och hans tunga valsa runt i gapet på honom. ”Tycker du jag ska bli det? Får jag rabatt då kanske?” Han skrattade igen.
Gubbe, låt mig dö i eld och plågor hellre än att förklara det här för dig. Jag förklarade det för honom vad det innebar att vara medlem.
”Rabbat säger du? Ja men då är det ju bäst jag slår till”. Han skrattade muntert igen och jag log mitt artiga leende och dog inombords. Om han bara hade kollat på mig. Verkligen kollat på mig hade han sett det på mig. Men det gjorde han inte. Han var för upptagen med sig själv och den artiga dansen för att se mitt lidande. Efter cirka 5 minuter var han medlem och jag försåg han med ett medlemskort.
”Sådär. Nu får du krukväxten för 40,50 istället. Bra va?”
Jag har metaforisk påle i röven som ej vill lossna.
”Ja det var sannerligen bra.” Han sträckte sig oerhört långsamt ner för att ta upp sin plånbok. Det fattades pengar. ”Oj, här var det inte nog med pengar” sa han. ”Vi får ta det på kortet minsann”. Han tryckte ner sitt kort i kortläsaren. ”Slår jag in min kod nu?”
Vissa människor är för dumma för att se mig, vissa är det inte. Men även om de ser mig så är det som att de förnekar det, inte vill ta i det. De vill gå vidare med en käck klackspark och förneka mitt förvridna anlete. Ingen vill ta i det. Ingen vill fråga mig hur jag mår, bortom artigheternas repliker. Jag ville trycka ner krukväxten i halsen på gubben.
”Nu får vi nog försöka igen” sa jag då transaktionen inte gick igenom eftersom han var för långsam på att knappa in koden. Höken passerade förbi och stod och iakttog oss för ett ögonblick. När gubben väl hade gått, jag hade utbytat mina åsikter om dagens väder och önskat han en trevlig dag sjönk jag tillbaka då ingen var i närheten. Jag kunde inte bestämma mig om det var min egen påtvingade falskhet eller om det var min omgivnings som var värst. Resten av dagen fortlöpte med samma monotoni. Jag gick av klockan 18.00.

På kvällen besökte jag en bar. Jag hade med tiden börjat känna mig mer och mer bitter och vredesmodig så jag var tvungen att ta ett par drinkar för att hålla ångesten och känslorna i schack. Folk log och skrattade runtomkring mig. De pratade om deras triviala liv, deras ytliga problem och deras jobb. Allt är meningslöst och banalt. Ni är bluffmakare. Ni är falska. Ni är en levande dockteater konstruerade av er själva och det sjuka samhälle vi lever i där vi säljer leenden för ingenting. Jag försökte stänga av, kolla på TV:n som flimrade ovanför baren - men deras röster spetsade mig som spjut. Jag vände mig om. En vrede steg inom mig.

På en stol satt han. Han bar en vit skjorta med slips, hade bakåtkammat mörkt hår och ett par glasögon med tjocka bågar som prydde hans ansikte. Han var smal, hade ett ett ganska hopdraget ansikte och en spetsig näsa. Hans leende grep tag i mig. Det var brett och han log med hela ansiktet. Hans tänder sken lika mycket som hans lögn. Han personifierade mitt förakt. Han var ett monument över den falskhet jag avskydde. Runt honom satt vänner som satt som trollbundna av hans colgateleende. Jag såg igenom hans lögn. Jag hatade honom. Han var som en is över ett vakuum. En ytlig ridå över en bottenlös tomhet. Där fanns inget meningsfullt, inget äkta. Bara ett billigt leende. En mask. Jag stirrade på honom länge och känslan av hat stegrade inom mig.

Efter omkring 20 minuter reste han sig upp från där han satt och gick fram till baren där jag satt, drog fram sitt kort och väntade på en beställning. Först satt jag bortvänd mot han men vände mig sedan mot honom.
”Hallå där!” jag slog på mekaniken igen ”Hur står det till med dig ikväll?”
Han kollade på mig en sekund, granskade mig och köpte sedan mitt bemötande som välvilligt och trevligt.
”Nejmen hallå där!” Hans leende var ännu vidrigare på närmare håll. ”Med mig är det bara bra. Hur är det själv?”
Jag vill göra dig illa.
”Haha jotack! Det är bara bra. Sitter här och tar en öl efter jobbet. Det måste man ju göra ibland” Jag hade kluvit mig själv. Jag var en varg i fårakläder.
”Ja men verkligen! Jag gör detsamma. Är ute med några vänner!” Han log nästan så hårt att jag trodde att hans ansikte skulle gå sönder. Det är inte naturligt att se ut på det här viset. Han pausade en stund innan han bombarderade mig med kallpratets obligatoriska fråga: ”Vad jobbar du med då?” Du är så förutsägbar.
”Jag jobbar på blomsterlandet! Ja, jag jobbar där som kassör och kränger färg och liv åt allmänheten, så att säga” Jag kommer göra dig illa ikväll.
”Nämen vad trevligt! Ja jag älskar blommor. Hade egentligen behövt fler av dem själv. Jag får väl svänga förbi någon gång och så får du ge mig lite tips.” Han skrattade.
Bartendern hade kommit bort för att servera honom. ”En öl tack! sa han och bartendern tappade upp ett glas åt honom i kranen. Jag stirrade på honom med mitt målade leende men mina ögon hatade honom. Han kollade tillbaka på mig. Ett ögonblick av tvekan, av osäkerhet syntes i han. Såg han mig?
”Ja då var jag serverad då.” Han skrattade lite nervöst. ”Det är bäst jag ger mig tillbaka till mitt bord så de inte undrar vart jag tog vägen. Det var trevligt att träffa dig”. Han vände sig om och gick. ”Trevligt att träffa dig också” sa jag och iakttog han medan han gick tillbaka till sin plats.

Timmarna kröp på och jag söp mig fullare. Whiskey och öl om vartannat. Jag kunde inte sluta kolla på honom. Klockan började närma midnatt då han och hans sällskap reste sig upp för att gå. Diskret iakttog jag honom. Jag betalade det jag var skyldig och hastade mig ut strax efter han och hans sällskap lämnat lokalen. De hade splittrats upp, gått åt olika håll och jag satte fart efter honom. Jag är en varg i fårakläder.

Nerför gatorna gick han och jag följde efter på avstånd för att inte väcka uppmärksamhet. Inte än. Jag följde han ner längs brogatan, ner mot korsningen där bussarna gick och han svängde av upp mot parken. Jag knappade in på honom.

”Hej!” Utbrast jag.
Han tittade sig om, fick syn på mig och kollade på mig och svarade en aning förbryllat efter att han placerat i sitt huvud vem jag var.
”Nämen hejsan! Är du också ute och strosar?” Vi befann oss mitt i parken och han hade stannat. Jag gick emot honom.
”Ja, vi går visst åt samma håll. Jag kände igen dig” Jag stannade upp framför honom och kollade på honom.
”Jaha, hem och lägga sig då. Är ju en dag imorgon också.” Sa han och skrattade lite nervöst. Mer nervöst än tidigare. Jag fortsatte att stirra på honom. Beundrade hans nervositet. Hans mask krackelerade. Det var så vackert.
”Vet du vad, på sätt och vis avundas dig.” Sa jag till slut och han kollade på mig förvånat.
”Jaså, hur så?” Ännu hade han inte riktigt släppt leendet.
”Du lever i en lögn. Du gömmer dig bakom ditt leende och dansar livets vals utan bekymmer eller förtret.” Jag grep tag i hans ögon. ”Ser du inte lögnen? Ser du inte falskheten? Ser du någonsin det fula när du betraktar dig själv?” Hans häpnad växte. Hans mask var nästan sönder men han höll den krampaktigt kvar utifall att jag bara skojade, att det hela bara var ett skämt.
”Jag förstår inte var du menar.” Han vred på sig där han stod.
Jag la mitt huvud åt sidan, betraktade honom och slog till. En rungande höger rakt över näsan på honom. En rättvisans projektil in i lögnens plyte. Han ramlade bakåt och föll på rygg ner. Glasögonen flög av och blod sipprade ner från hans näsa. Hans mask var förstörd och han kollade upp på mig. Det var äkta nu. Han såg mig.
Jag slog honom igen. Och igen. Jag var en explosion. Jag slog han för all falskhet i världen. Jag slog han för all ouppriktig artighet. Jag slog han för den masken jag tvingades bära. Jag slog han för lögnen jag tvingades leva.

Nästa dag satt jag i kassan. Klockan var 11.10 och jag tog emot min första kund. Jag log, men inte mitt vanliga falska leende som jag brukade le. Jag log på riktigt. Jag var befriad.