Vi satt i tystnad. Det språk som talas utan ord är det bästa språk som talas och det som tycks hålla i en evighet. Jag gav henne ett leende. Hon gav mig ett tillbaka. Jag tog hennes hand. Hon tog min. Det var kärlekens språk.. Vi satt på en perrong, väntandes på ett tåg. Ett tåg mot vartsomhelst. Vi flydde tillsammans. Även om där var fullt av folk kändes det som om vi var ensamma. Tiden stod still men rörde sig samtidigt snabbare än aldrig förr. Jag böjde mig fram och kysste hennes läppar. Det var som ett löfte om en bättre plats, bort från allt. Hennes läppar var så mjuka, som små kuddar av sammet. Jag ville aldrig att kyssen skulle upphöra.

Ner mot åkrarna, bortom rälsen, sken solens strålar genom molnen och bildade ett sken som om himlen förgyllde omgivningen. Det var kallt ute. Hon huttrade till. Jag kröp närmre henne på bänken där vi satt, tog min arm kring henne och höll henne tätt intill. Hennes kinder var rosiga. Jag kysste henne igen och vi värmde oss av en värme som ej gick att besegra. Alla andra var svartklädda, men hon var klädd i röd slöja. Där alla andras ansikten försvann och blev konturlösa sken hon med kraft som en man är lycklig att få uppleva under sin livstid. Hennes stora bruna ögon kollade på mig med hoppfullhet och med en förväntan och spänning som vi båda delade.

Kärlekens språk är så magnetiskt. Det har en dragningskraft som inget annat. Jag tänkte på alla de kvällar jag önskat hon vore nära. Hon tänkte på alla de gånger hon önskat att jag vore där. Vi tänkte på alla de dagar vi gått utan varandra och hur vi förlovat oss med varandra i våra drömmar. Våra drömmar flätades tillsammans. Flätade tillsammans som våra händer nu var där vi satt på den där gråa tågperrongen den där tisdagsmorgonen.

En kall vindpust susade förbi. Vi tryckte oss ännu närmre varandra och blickade ut över slätterna. Det kändes som om världen var våran. Vi var i en bubbla. En kärleksbubbla där bara vi fanns och existerade.

Långt där borta hördes tåget komma susande längs järnvägsrälsen. Folk ställde sig upp runtikring oss, tog upp sina väskor och gjorde sig redo för avfärd. Molnen klarnade plötsligt upp i skyn och solen blickade fram, tycktes stråla emot oss. Tåget ställde sig med ett gnisslande ljud intill perrongen och dörrarna öppnades.

Jag tittade på henne och log.
”Ska vi?”
Hon vände bort blicken och kollade bort i fjärran. Hon lät den dröja där, letandes. Sedan slog ett leende upp över hennes läppar och hon vände sig om och kollade på mig. Hon log mot mig med ett leende som var skapt för mig. Jag var det enda hon såg i hela världen. Just då. I hela världen. På den perrongen. Och jag såg bara henne.
”Ja det ska vi”, sa hon. Vi reste oss tillsammans och lyfte vår packning från marken och gick tillsammans fram till tåget. Vi gick på och satte oss på två lediga platser intill tågfönstret. Vi tog tillsammans en sista titt på de karga, öde åkrarna kring perrongen. Vi tittade på varandra och sedan ut på den stilla gråa perrongen där vi nyss suttit.

Jag gav henne med mina ögon alla de där ord som aldrig tidigare hade haft chansen att blivit sagda. Jag gav henne med min hand kupad i hennes alla de där kvällar jag inte var där men löften om alla de kvällar som jag skulle vara det.

Det var i det ögonblicket jag insåg att jag skulle älska henne för evigt.

Vi skulle aldrig sluta tala detta språk.