Igår läste jag en lapp av en man i min närhet där jag refererades till som ful, lite för tjock och med en oattraktiv personlighet. Jag sa att det värsta med den här texten är hur illa skriven den är. Sen skrev jag klart den här dikten.
Min mamma sa
Min mamma sa att männen hatar oss
Stockholmssyndromet indoktrinerat
Injicerat rakt in under huden
Om du ska älska utan förutsättningar
måste du offra all vilja till överlevnad
”Kärlek handlar om att ge och ta”
och han tog mig tills jag låg platt
Han kom närmre och täppte till
alla tänkbara lufttillgångar
Alla säger att det gör ont första gången
Legitimerar smärtan som åsamkas oss
Rösten inuti mitt huvud
har alltid varit en man
Han gav mig arsenik till varje måltid
Och sa att lite skit rensar magen
-
Männen är trasiga
De skär upp oss på skärvorna
Vi lägger om såren
och tänker att på något sätt är alla män små pojkar
Vem kan tycka illa om någon
som tas med fingrarna i syltburkarna
Fast att de tar oss med byxorna nere
Han kanske bara inte kunde bättre
Vem är jag att förneka nån som försöker
Kanske var det av kärlek du gjorde
allt du gjorde
-
Kanske får hjärtat panik
när det inser att det har allt mindre
att jobba med
Kanske är det därför vi älskar männen
fast att de hatar oss
Jag har knäckt tillbaka nacken
efter varje örfil
Men på något vis känner jag fortfarande
tyngden av hans hand på mitt lår
Kroppen är en resonanslåda
Den ekar bara sånt som redan hänt
Och kanske måste vi skaffa ett språk
för att tala om saker som dessa