Mitt sinne
så svart.
Ärrat av så mycket smärta
genom så många år.
Hur kommer det sig
att man aldrig vänjer sig?
Det gör lika ont idag
som första gången.
Om inte mer.
Kanske mer.
För man tror att man har lärt sig
byggt upp murar
slutat tro blint
slutat hoppas
Sen kommer slaget
och man faller
faller
faller
...
Här nere är allt kalt
svart
hårt
skrovliga lodräta klippväggar
så höga att jag inte ser himlen
Jag ser inte längre
Inte ens dig
Du som varit mitt ljus så länge nu...
fyra år tror jag
minst fyra år...
Jag kommer inte över dig
Aldrig
Jag tror inte ens att jag vill

Jag vill bara linda in mig själv
i ett vinrött sidentyg
och brinna som en fackla
som ett rökelseoffer
som någon gång
når dig.

Då blir jag kanske en del av ditt liv
Då kanske jag kan få frid.

Tills det att jag finner
en eld helig nog

så får jag sitta kvar här nere
och vänta
vrida och vända på sammanhang
pussla och grubbla på ord och tankar
och försöka tänka mig ur det här
som du försatt mig i.
Det kanske inte är du?
Det kanske aldrig var du?
Det kanske var en likadan - från någon annanstans

En plats där du var min
Där du ännu är min
Där du alltid kommer att vara min.

Hur många dimensioner kan det finnas?
Hur många portaler?
Hur många verkligheter?

Det kanske inte alls är särskilt osannolikt
att jag en mörk natt under en vacker måne
öppnade en port till din verklighet
och fann dig där
och blev din...

Medan din tvilling vandrar denna jord
och driver pikar av is in i mitt hjärta

Jag kommer aldrig att lämna dig
förrän vi kan säga
\"den här världen var bara en dröm, vi sov...
- nu har vi vaknat...\"
förrän vi kan säga...
\"Under några sekunder förlorade vi oss här
och trodde att världen var rund
Miljoner mil från där vi är
Tack och lov att vi kom hem igen...\"


Tänker fortsätta att vandra i dina drömmar
och bjuda in dig till mina...
Tids nog ses vi - när vi kommer hem...
Tillsvidare lever jag med dig som jag gjort hittils

Inget kanske förändrades?
Jag har bara upptäckt dig på nytt...