En skog så mörk,
en stig så vid.
Hon vandrar tyst,
fördriver tid.

Hon ser ett träd
i höstens färg.
Hon darrar till
i ben och märg.

Hennes blonda hår
och röda läppar.
Rör vid dess stam,
grenar är käppar.

Tar upp ett koppel,
binder en snara.
Hon ser en himmel
och stjärnorna klara.

Gråter förtvivlat
och börjar sitt fall.
Den vackraste flickan
hänger nu kall.