Jag ser henne ibland om nätterna, när jag strövar i Gamla stans gränder.
En liten flicka i vitt nattlinne som flaxar kring vaderna, hon är inte alls gammal, kanske fyra år, ändå är hon lika tidlös som stenen i husväggarna omkring henne.

Hon har ett ljus i sin hand, alltid, skyddar den fladdrande lågan med kupad hand där hon tassar ljudlöst genom dom smala gränderna. I början skrämde hon mig, detta lilla andeväsen, men jag kände ingen kyla när hon kom, ingen illavarslande rysning efter ryggen. Då, i början, brukade hon stanna och se på mig, pröva mig med blicken för att se om jag vågade följa henne. Men jag såg alltid bort. Då brukade hon fortsätta några steg, vända sig om igen och se på mig innan hon svängde runt hörnet och försvann i natten.

Det har gått många år sen jag såg henne första gången, kanske tio nu, och hon skrämmer mig inte längre. Vi har blivit vänner, hon och jag, och fast vi aldrig sagt ett ord känner vi varandra. För det kom en natt, när jag inte längre kunde stå kvar och se henne försvinna runt hörnet, den natten följde jag efter henne på avstånd, vågade ännu inte gå brevid henne. Men jag tappade bort henne i mörkret och snön, i timmar letade jag efter henne, letade spår av nakna fötter i snömodden, kisade mot vinden efter en skymt av det fladdrande ljuset i hennes hand. Men hon var borta.

Nästa natt vände jag tillbaka dit där jag sett henne första gången, i återvändsgränden längst ner på Prästgatan. Väntade utanför porten hon kommit igenom, väntade medan snön täckte axlarna på min rock, väntade medan kylan fick mina tår att domna i kängorna. Så kom hon, ljudlöst, i ena ögonblicket var gränden tom, i nästa stod hon framför mig med ryggen mot den flagnande gröna färgen på träporten. Hon såg på mig, verkade road av att jag väntat på henne. Som av reflex, som man gör för att hjälpa ett barn, räckte jag henne min hand, men hon bara såg på mig med samma roade blick. Så kupade hon handen över ljuset och tassade iväg ut mot Storkyrkobrinken, och jag klampade fram brevid henne över kullerstenarna. Jag gick brevid henne genom gatorna och gränderna den natten, undrande inom mig vad hon sökte, utan att få svar, men hon verkade tillfreds med att ha mig där. Jag minns den väl, den natten, hur mina grova kängor knarrade i snön medans hennes nakna fötter inte lämnade några spår efter sig. Jag såg snön falla igenom henne som om hon inte funnits, och en spretande gren på Järntorgets julgran passera genom hennes späda arm utan att röra sig. Så skyndade hon plötsligt på stegen, tog så långa kliv som hennes små ben förmådde innan hon stannade vid en röd tegelvägg. Hon såg på mig igen, fortfarande med den roade lilla glimten i sina grå ögon, betraktade mig länge genom den blonda, ojämna luggen innan hon tog ett sista steg mot väggen, genom väggen. Och så var hon borta, försvunnen utan att ha lämnat ett spår efter sig utom ett svagt skimmer i den röda stenen, just där ljuset passerat igenom den. Jag stod kvar länge med min hand mot väggen innan jag lyfte blicken, ovanför mig tornade Storkyrkan upp sig mot den grå himlen där det första gryningsljuset
såg molntrasor jaga varandra. Jag tog några steg tillbaka, satte mig på trappsteget i en port och stirrade på kyrkväggen där hon försvunnit. Jag satt kvar länge, utan att känna kylan, först när solen blänkte i kyrkspiran lyckades jag resa mig och vandra hemåt.


Vi har gått den promenaden många gånger nu, jag och flickan, alltid från samma gröna port, via samma snirklande gränder i natten, till samma röda kyrkvägg. Ibland, när hon känt att jag varit sorgsen, eller att världen tyngt mig, har hon tagit min hand, och vi har vandrat hand i hand genom natten.
Det är dom gångerna vi lärt känna varandra, när våra tankar och minnen mötts i den enda beröringen. Jag vet varför hon tycker om mig, jag är lik fadern hon aldrig fick träffa, han som dog med munnen full av lera och den Karolinerblå rocken söndertrasad av druvhagel. Han som skrek ut sin dödsångest i stridslarmet utanför en obetydlig Polsk fästning som en galen konung satt sig i sinnet att erövra. Jag är lik honom, jag tror att hon vill tro att jag är han, fadern. kanske är det så? Kanske är jag fadern som funnit sin dotter genom tid och rum? Ibland tror jag det, för jag kan känna smaken av lera i munnen, jag kan känna blodet forsa mellan fingrarna som känner runt taggiga sårkanter och vet att det är slut. Jag kan känna svedan i halsen av krutröken och mitt eget skri av dödsångest mot en Novembergrå himmel.

Jag vill gärna tro att det är så, att det finns en makt som kan föra samman en far och hans dotter genom tid och rum, trots att våra former är olika nu, hon opåtaglig som ett dimstråk, jag lika tung och jordbunden som den där dagen i den Polska leran. Jag vill tro det, och vi kommer att fortsätta våra promenader, hand i hand, tills jag åter passerar den dimmiga gräns som skiljer liv från död och vi slutligen får veta om det är just så.