Dikt av Julia Engström

Spritt språngande sårbar.
Flygande fri och onårbar.

Jag är en kvinna utan hud med en stängd dörr.
En mur så hög som aldrig förr.

Stark o känslig, modig o feg, öppen o inbunden, allt ihop i en brun smet.
Det är mitt förtret.

En vacker ros med vassa taggar, löjligt enkel men förbannat komplicerad.
Jag är i alla fall inte lobotomerad.

Men vad gör det att vägen är full av gropar o ilskna svängar?
När jag kan dansa i månsken på blomsterängar.