Av Julia Engström.

Ibland vill jag gå på krossat glas.
Falla i golvet som en vacker vas.

Jag vill vara både skärvor och blod.
Då vet jag iallafall att det finns mod.

Ja, för när det bultar och bränner.
Så vet jag att jag lever och känner.

Jag gillar verkligen känslan av liv.
Ett slags kniven mot strupen driv.

Men jag håller mig inom alla ramar.
När jag får tyst på ångestens gamar.

Jag hade inte velat bestå av bara solsken.
Bara vara sådär ruskigt mjuk och silkeslen.

Ja, för ibland vill jag gå på krossat glas.
Då vill jag falla som en vacker liten vas.