Dikt av Julia Engström.

Idag är molndimman skingrad. Verkligheten är som skrovlig sten mot fingrarna. Ett berg, stort, stadigt o konkret.

Hela jag är ankrad idag. Inte längre påväg att sväva in i drömmarnas land.

Vi behöver alla jordankardagar ibland där både kroppen och själen får vila i det praktiska nuet. Så jag tryckte på paus och drog ner ridåerna.

Ska ägna mig åt disk och andra vardagssysslor. Om det är något som håller mig kvar här på jorden så är det de mänskliga hushållsbestyren. De är konstanta oavsett hur mycket det stormar i övrigt. Så det känns tryggt på något sätt.