Luftrummet
är stort därute;
kulisserna skapar jag själv
efter obehag

Självsäkra tider
skjuter jag dem ifrån mig,
tills de sjunker under horisonterna
som segelfartyg på trader,
eller in i mörkret
som trängs i drömda katedraler
eller öppnas
i väldiga valsverks leninistiska maskinsånger,
eller i barndomens unkna potatiskällare,
i vars självvaldheter fantasin vidgar världens andetag

Andra tider
kryper jag in i små utrymmen,
i hörn eller fåtöljer,
i bortre ändar,
eller ner i en ring av klippblock,
under täta ormbunkars vida vingar

Ofred bär jag
som veklighetens värjo;
låter autoimmuna tankar jiujitsiskt falla
mig förbi,
i sig själva tomt tillspillogivna,
alla lättnader tunga markörer
i sannolikhetens liderliga litteratur,
full av lindor att kvävas i:

Världsläget talar sitt otydliga språk

I overksamheten stiger saven

Från Silvermånens vilda träd
hänger laven

Till alla instängda
kommer det en dörrkapten
ur de sju haven