att fixa till mig några vårhattar
bland garner och tyger och knappar
är för mig som att skriva poesi
- jag känner mig ärlig, härlig
lekfull och fri

och däremellan händer det
medan jag bläddrar bland minnen
att jag råkar snubbla över
rädsla och plötslig sorg
samt lite fin nostalgi

bland sammet och rosor och grannlåt
och andra möjliga uttryck
finner jag alltid ett skimmer av hopp -
och känslan av tacksamhet växer
när jag flätar ett band av hopp

en färgglad hatt, späckad av hopp är klar
som tack för ännu en livs-lustig dag!