Svetten stack i ögonen och jag kämpade frenetiskt med mina påhittade vingar.
Jag hade gett mig på att jag skulle flyga innan dag mötte natt.

Celine hade sagt att det var en sådan frihet att sväva fritt strax under molnen och jag trodde henne naturligtvis, det gjorde vi alla. Celine ljuger inte. Celine är en ärlig människa.

Jag hade vävt vingarna av mina vildaste fantasier så de borde hålla för jungfruresan.
Tänk, vilken skatt det skulle vara att kunna lägga till \'flugit med egenhändigt komponerade vingar\' i minnesbanken. En skatt som skulle göra vilken pirat som helst girig.

Telefonen ringde. Jag övervägde att inte svara och räknade signalerna högt.
\"..fem..sex..sju..åt.. Hallå?\"
\"Hejsan, mitt namn är David och jag ringer från Fallskärmar AB.\"
\"Hej...\" Sa han verkligen Fallskärmar?! Politiker naturligtvis! Sossar, sossar, sossar!
Jag var så trött på dem, så outsägligt trött.
\"Jag är inte intresserad!\" Jag slängde på luren, irriterad över att han stört mig då jag vävde som bäst.

Celine? Vad kan jag berätta om henne? Vad vill du veta?
Celine är som en röd ros, eldig men skör. Celine är varm och godhjärtad, hon är fånge i barndomen och kommer aldrig loss. Jag antar att jag avundas henne på ett sätt. Aldrig har jag varit så lycklig som då jag var barn och hoppade över alla hinder. Men jag lärde mig aldrig att flyga. Celine kan flyga. Celine säger att alla kan flyga. Jag är inget barn längre, det krävs mer av mig. Celine säger att hon förstår men att jag måste försöka.

Jag minns då jag talade om att jag var kär.
Celine trodde mig inte. \"Du vet inte vad kärlek är!\"
Jag blev ledsen, grät stilla.
\"Kärlek bränner man sig på, den slukar en om man inte ser upp!\" Celine spottade fram orden.
Jag förstod då att Celine varit yr, att hon bränt sig på kärleken.
Stackars Celine.

Färdigvävda vingar, vingar av mina vildaste fantasier.
Nu gällde det!
Febrig tittade jag ut högt uppe på huvudet. Jag skulle inte tveka, bara flyga.
Mina vingar skulle hålla.

Celine ljög för mig. Alla kan inte flyga.