Jag känner dig, du milda tärna

Du irrar genom mörka snår.

Där följer dig med vilda blickar gärna

De olycksamma törstande och frusna

De änglar, som med brutna vingar går.

Ditt blåa öga tittar vilset.

Du hör det kryper bakom varje sten.

När modern dig så varmt nedbäddad tillsett

Så rymde du, med längtan av nått oförstått.

Du är en liten blomma, ung och ren.

Jag känner hur du ryser

Då vinden leker med ditt svarta hår

Han smeker svalt, du darrar och du fryser

Han fingrar kallt och darränt på din axel

Han pustar ut och viner mot ditt lår.

Det knastrar ruskigt i kvistarna

Med bara fötter trevar du tyst

Och natten sveper de svarta mistarna

Döljande över de gömda och väntande

Som ingen har sett och ingen har kysst.

Du darrar som en stängel

Och det knakar i grenar och det susar i blad

Så frusen, på hällen du liknar en ängel

I din svarta kjol och ditt utsläppta hår

En princessa i skymningens stad.

Men ögon glimma ur osedda skålar

De håller andan och följer ditt steg

Din lunga flämtar och hjärtat vrålar

För du ser inga skuggor, men känner en närhet

Och undrar "vad var det för rysligt som teg?"

Du lovade ju att inte va\' rädd

När du greps av den hand som höll din själ

Och du ville fly bort, för du inte var sedd

Och du trodde att världen var din vän

Och att natten ville dig väl.

I tystnaden blir varje läte främmande

Ugglor som hoar och möss som skriker

Känslorna skälver för mökret är skrämmande

Blickarna vilar och väntar på dig

Och du känner hur modet sviker.

Det vittras blod hos de levande döda

Som följt dig som jag sedan du var liten

Nu är du i deras våld; deras föda

Och prasslet kommer från alla håll

Och du gråter, av kylan biten.

Du ser mot himlen med bedjande blickar

Då ser jag min chans, och kastar mig

Ut i sfärernas glödar på valvet och skickar

En stråle av eld över nattens vidd

Som lyser på vägen för dig.

Och du ser för sekunden en att väg springa

Och ilar mot hemmet på flygande fjät

Och ögona rinna och tankarna klinga

Du nalkas din mor med ett bankande hjärta

Och somnar så sött in i knät.

*

Men på himlen försvunnit en stjärna

Hans ljus hade lyst ifrån nattens valv

För att henne i gott som ont värna

Och så gav han sitt liv för hennes

Och jorden och himlen skalv.

29/01 2006