Våra tider
har förrunnit
vindarna har tystnat nu,
natten mot sitt slut har brunnit,
allting lider
mot nåt annat
all vår kärlek går itu
allt har stannat.




Handen darrar,
trodde jag att
jag skull skriva testament?
Inte hade jag väl anat,
men hon narrar,
livets stormflykt,
hjärtat har mig det som hänt
ur bröstet ryckt.

Ett fång liljor
för att dofta,
smultron från vår gamla skog,
känslorna är ännu starka, icke ofta
räcker viljor
till i lägnden
för allt vackert livet tog
från mänskomägnden.

Sorg i dagen,
sorg i minnet,
fåglar sjunger vid min port
Som en snyftning genom sinnet,
tystnar tagen;
vilar åran
som den aldrig förut gjort
i egna skåran.




Kan du tänka,
gamle gubbe,
världen rinner dig förbi!
Och ej kan en liten stubbe
återskänka,
det man glömt.
Nuddas minnet dock uti
djupet är det ömt.





Det jag felat
står i dimma,
tanken fäster ej därvid.
Men ur djupets livskärl glimma
vad jag velat
smultronfingrar
leker hoppfullt, hälsar, känns
och minnet slingrar.

Jordgubbsläppar,
glasskallt små,
varma som nygräddad oskuld.
Aj, när flickors fingrar rivs så
faller peppar
in i såren.
Såren sluts, men peppar, guld
är kvar trots åren.

Vad som inte
skurit finns ej,
vardan glöms och berg och dalar
syns vid horisontens hörn. Nej,
din tungsinte
stolle, gråt ej!
Strid eller kyssar? Döden talar
här med mig.

Så är livet,
när man blickar
bak ett möster utav svartvitt.
Tysta tidens timmar tickar,
överblivet
skall mitt livsmull
strött för vinden giva (ut) sitt
liv för en ny kull.