det var den dagen

de tvingade oss att följa med

jag gjorde desperata försök att vägra utan resultat


jag bad till en gud jag inte trodde på

att nåt skulle hända så jag skulle slippa följa med

men icke

så kom den natten

när Han kom o bankade på dörren

det välkända ljudet av ilska fick mig att skaka

jag klädde fort på mig och öppnade dörren

klockan var runt 3 på natten

han skrek nånting jag inte riktigt uppfattade i sömnens dimma

jag såg på honom

för att sen få ett slag som träffade mig i ansiktet

jag föll ihop o kröp sakta tillbaka till sängen

höll andan tills jag visste att han hade gått

då grät jag, hejdlöst mot all världens ilska



så fort dagen grydde kom älskade mamma in

förstod att hon visste om nattens händelser men istället för medlidande

skrek hon på mig

klagoorden haglade över mig

helt maktlös stod jag som förstenad

jag förskte förklara mellan snyftningarna vad som hänt under natten

men hon vägrade att lyssna på mig

jag tog Hans mobil o ringde till min syster i smyg

hon skulle väl ändå förstå

tyst viskade jag åt henne

\"du måste komma hit NU!\"

sen la jag på för att inte bli upptäckt

inget hände

veckorna gick o slagen kom allt oftare

jag slutade att prata

jag slutade att känna

slutade att bry mig

undrade vad jag gjort för fel

varför gjorde han illa mig?

en gång när jag var själv med mamma försökte jag prata med henne om pappa

\"minns du mamma de gångerna pappa var elak, minns du då att du sa att an aldrig skulle kunna göra illa mig så länge du fanns?\"

hon förblev tyst.

då insåg jag.

hon stod inte på min sida längre

hon hade underkastat sig en man som skulle föreställa min nya pappa

jag tänkte på det allt oftare

o bilden blev självklar

det fick mig att må illa

hon passade upp på honom 24 timmar

hon struntar i mig tänkte jag

hon ser hennes dotter gråta men vänder ryggen till

hon ser smärtan men tystar den

hon ser tårarna

jag hade förlorat henne


månaden gick o vi skulle äntligen åka hem

nu blir allting bra tänkte jag

bara jag får komma hem

så fort jag kommer hem ska jag anmäla honom



mina syskon tog emot oss

med glädje och ingen tycktes bry sig om att jag inte sa ett ord

de frågade om vi haft kul

o alla sa att vi hade haft sååå kul!

jag log ett osärket leende men kände tårarna välla upp

jag tog in min syster till rummet o sa till henne

\" snälla han slår mig, jag står inte ut längre, gör nåt!\"

hon kramade om mig och sa att jag skulle försöka at stå ut för mammas skull

hon hade gått igenom så mkt förut och hon förtjänade att vara lycklig

så jag dolde smärtan

gjorde allt de sa

sa aldrig emot

förblev den dotter de ville att jag skulle vara

en dag kom han och sa

\" det största misstaget din mamma har gjort var at föda dig!\"

\"så jävla otacksam för allt jag gjort för dig, både jag o din mamma riskerade livet för att ni skulle få ha det bra, för att din pappa var en idiot!\"

jag svarade trotsande\" pappa slog aldrig mig, tacksamhet betyder inte att du har nån rätt att slå mig\"

hans vrede steg o han började skrika och slå mig

sista gången tänkte jag

fort packade jag mina kläder så som många gånger tidigare

åkte in till min syster och sa \" jag åker inte hem igen\"

hon frågade vad som hänt men jag förmådde mig inte att berätta

jag visste att hon då skulle skicka hem mig igen till slagen och till tystnaden


så fort jag visste att hon sov tog jag min packning och försvann

ut på stan

ut till friheten

ingen människa syntes till

mina tårar rann ner

medan jag tänkte på mamma

den mamman jag en gång kände

den mamman som jag betydde allt för

jag skulle aldrig mer återvända hem

aldrig mer