som bomullsfältets hetaste timmar
längtar efter hårt vatten
längtar hon efter öppna luckor att fylla i
med glas
när hon står där ute och blåser min barndom
till spröda kärl

stunder tunna som linser
men på hög
är dom skelettet av en dag

som en inflammation sprider sig
nyanser till tusen sätt
att leta på

röda linjer
en spricka av ett flyglarm

så lätt höjer hon huvudet mot instrumentet