När orkanen sveper in över landet
lockar vindarna mig ut på vandring
Jag har alltid kämpat i motvind
så även denna kväll
Lamporna blinkar och inga ljus hörs
förutom dånet av vind och regn
Jag vandrar ensam, trodde jag
Från ingenstans kom en gammal dam
Hon går brevid mig men yttrar inte ett ord
Hon bara betraktar varje steg jag tar
Jag försöker vika av på en annan gata
men hon tar tag i min arm
Det är då hon visar mig sitt ansikte
Utmärglad och benig och askgrå
Hennes korpsvarta ögon tränger in i mina
\"Mitt barn, du har dödat någon...\"
Hennes ord förvånar mig inte
Av någon outgrundlig anledning
väljer jag att vara ärlig
\"Ja, det har jag. Men det var länge sedan.\"
Hon ser på mig oförstående och griper hårdare
om min arm, som om hon trodde
att jag skulle försöka rymma.
\"Varför låter du inte kroppen få frid,
sluta plåga den stackars flickans kropp\"
Hon skälver av de kalla vindarna
Jag sliter loss min arm och ser på kvinnan
\"Min kropp är min att plåga tills
jag får tillfälle att döda även den\"
Jag vände bort ansiktet en sekund
och kvinnan försvann
Jag började gå mot de som fortfarande trodde att jag levde.