När jag var fyra dog min morfar. Minns det knappt, mer än att jag var arg för att jag inte fick gå på begravningen. Mitt enda minne jag har av morfar är när vi åt kokt korv med bröd i tv-rummet i deras villa. Morfar hade jättemycket vitt skägg och soffan var mörkbrun.

På lågstadiet var min klass på konsert i Västerås. Mamma och pappa hämtade mig där och vi åkte till Upplands Väsby. Farbror Gösta hade dött och nu var det begravning. Det var kallt. Farbror Gösta var pappas morbror Gösta. Han var författare och världens snällaste. Han gjorde alltid så det regnade femkronor från himlen. En gång var det fler än fem stycken femmor på samma gång. Dagen efter fick jag berätta för klassen varför jag inte åkte buss hem med de andra. Jag sa att jag hade haft gråten i halsen. Det lät vuxet och töntigt och tillgjort.

Pappa låg fortfarande i sängen när telefonen ringde och mamma hade inte kommit hem från mormor än. Min moster ville prata med pappa. Mormor var död nu. Det hände strax efter att mamma hade åkt från henne den dagen. Den dagen var en söndag och på begravningen grät jag så förtvivlat att hela kyrkan ekade när jag snörvlade. Mamma kramade mig och pekade sen ut de som stod på grusgången utanför som mina kusiner. Jag kände inte igen dem och skulle inte göra det idag heller. Det var ju min mormor, min mormor med kritvitt hår och stor kroknäsa och snällhet överallt. Mormor fick en minneslund istället för en gravsten.

Året efter var det fotbolls-VM i USA och värmebölja. Mina kaniner var nära att dö av hettan. Farmor dog, men inte av den anledningen. Jag grät aldrig. Farmor var inte alltid så snäll. Men farmor är farmor och jag saknar hennes torkade äppelskivor i källaren, hennes eterneller i trädgården och hennes fula trädgårdsmöbler. Framförallt saknar jag den gula färgen på hennes hus mittemot vårat. Min farbror målade det rött.

En augustimorgon bad mamma mig att sätta mig ner, innan jag ens hunnit ner för trappan. Min brors flickväns bror hade kört ihjäl sig. Han var 21 år gammal och hade krockat med en lastbil. Allt hade brunnit upp. Allt. Pappa vankade av och an i hallen och det är första och enda gången jag sett min pappa gråta. Solen sken på begravningen. Två rader med killar från lumpen fanns i kyrkan. De satt alla med nedböjda huvuden och sa ingenting.

Vi spelade spel hemma hos Sofie den där sommaren mellan ettan och tvåan i gymnasiet. En av våra vänner frågade om vi hört att Carro från stallet dött. Vi hade badat med henne bara ett par dagar innan, så hon kunde väl inte vara död? Vi försökte ringa till Carro, men hennes pappa svarade och sa att det var sant. Hon var död. Hon hade köpt nya underkläder och sminkat sig fint och tagit tabletter. Carro som var min moppekompis i stallet. Hennes var trimmad, inte min. Jag undrar fortfarande varför vi satte oss och fortsatte spela spel efteråt.

Det hade varit den bästa midsommaraftonen i hela mitt liv. Jag dammsög i ett av rummen på Alex landställe när mobilen ringde. Elin sa att något hemskt hade hänt och det tog henne en evighet att komma fram till det hemska. I den där farliga kurvan vid mina föräldrar hade de aldrig svängt utan kört rakt in i trädet. Det var över direkt. Det stod på löpsedlarna sen, att två unga män dödskraschade i midsommartrafiken. Barken på trädet som tog deras liv är fortfarande avskalad. Jacob fyllde 20 den dagen. Två dagar senare skulle han och Anders ha åkt utomlands. De kom aldrig iväg. På begravningen var det nästan lika många rosor på varje kista som kistorna var höga.

Och alla de andra. Den tuffa killen i högstadiet som blev överkörd av tåget. Brorsans bästa tjejkompis som blev överkörd av en bil. Prästen som blev rånmördad i Afrika. Gasexplosionen som dödade pappas syssling och hans barn. Snälla gubben i ruckliga huset som fick ligga död på soffan i en vecka innan någon hittade honom. Granntanten som blev ihjälklämd av sin egen traktor eftersom hon glömt att lägga i handbromsen. Min barndomsväns mamma som sökte läkarhjälp för lunginflammation och dog dagen efter. Killarnas som alltid låtsades vara så tuffa i gymnasiet som hoppade på en killes bröstkorg och huvud så han dog. Tjejen som jag var rädd för i nio års tid i grundskolan som hade ihjäl en annan tjej med kniv. Sonen till min mammas bästa vän vars hjärta en dag helt enkelt slutade slå när han satt och tittade på tv.

När jag var sex år var jag på bröllop. Det var på gränsen till Norge och det var svinkallt. Vi hyrde en stuga där jag glömde min nyinköpa hatt jag skulle ha på mig. Den var vit med ett rosa band. När vi upptäckte att jag glömt den hann vi inte vända.

I år är vi bjudna på två bröllop. Fast det är mer än ett halvår kvar tills det första är jag överlycklig. Jag kommer få köpa kläder att ha på mig till ett bröllop. Köpa present. Förundras över hur vackra brudparen kommer att vara. Och äntligen kommer jag få uppleva det som ska vara lyckligt.
Som jag har längtat.
Som jag längtar.