Åkern är ingen vacker syn just nu. Lerig. Avslaget blött gräs. Djupa däckspår efter att pappa fick för sig att sladda med volvon. Men dikeskanten där längst bort mot skogen är betydligt vackrare nu mot innan. Jag hade ett knallgult regnställ i storlek XL från clas ohlsson, mormors gamla stövlar och en DIF-mössa som luktade skog och därmed hade varit med förr. Området kring diket runt hela åkern skulle röjas. Mamma och jag tog hand om alla träd, grenar och buskar som var resultatet av pappas framfart med motorsågen längs hela dikeskanten. Upp från diket rakt in i skogen. Vi turades om att dratta på arslet i diket eller fastna med fötterna i hålen som inte syntes. Pappa andades rök och motorsågen bensinångor. Jag snärtade en kvist rakt i mitt eget öga och hann tänka att jag minsann skulle gå på matchen dagen efter även om jag blev blind och fick gå med piratlapp. Men jag blev inte blind och behövde ingen piratlapp. Benen dinglande i diket och en näsduk för ögat en stund räckte. Mamma försvann baklänges rakt in i skogen för fjärde gången och pappa stannade motorsågen för vattenpaus ur gårdagens cocacolapetflaska. Jag satt på motorhuven på bilen och tänkte att ibland känns livet. Mamma undrade vilken fågel som lät, pappa var svettig och bad mig godkänna julgranarna han valt ut tio meter bredvid. Motorsågen fortsatte lukta bensin, mitt öga återhämtade sig, jag tappade regnbyxorna om och om igen och godkände pappas julgranar. Vi åkte hem tre timmar senare och duschade bort barren ur hårbotten. Till middagen diskuterades hur julen ska se ut i år. För första gången på tjugofem år ska vi inte fira tillsammans och jag insåg att mitt godkännande av julgranar inte spelar lika stor roll det här året som förr. Och nu, när jag en måndag sitter på ett tråkigt kontor och känner mig allmänt jävla ihålig till synes utan anledning undrar jag hur mitt liv skulle se ut om vi tog vårt pick och pack och flyttade ut på landet istället.