Jag sitter här, och sväljer det som hände.
Det du gav, tog & fick.

Du kanske aldrig förstod,
att dina ord var som en lag för mig.

När du talade till mig var de uppenbart att de var sanning.
Men ack, så jag misstog mig.

Jag går i väg en stund.
Smärtan brinner i bröstet på mig.
Men det är ju inte hjärtat som bestämmer känslor, de är ju hjärnan?

Jag ser dina ögon framför mig.
Dom som tog men sällan gav.

Jag kommer fram till en bäck,
och genom att anstränga mig lite extra tar jag mig över.

Jag slutar tänka på dig och dina svek,
Och inser att du var ett misstag.

Jag ljög för mig själv,
du var de bästa som kunde hända.

Jag känner hur ögonen tåras
men vägrar låta tårarna rinna över.

Jag springer,
mellan träden,
längst stigen som leder till mina minnen.

När jag kommer fram till platsen,
som jag för länge valde ut.
Orkar jag inte hålla tårarna.

Mitt liv har rasat samman.
Jag vet varken ut eller in.

Jag gråter hejdlöst i några minuter,
även fast jag vet att de sällan hjälper.

Jag undrar,
Varför ska allting gå åt helvete?
Vars finns du som inte ska vara som alla andra?
Du ge & få?
Du som aldrig ska behöva ta.
Du och jag som ska förse varandra med kärlek och ömhet?


..........Och aldrig svika varandra..........