Jag accepterar begreppet talang så länge det används som ett substantiv och inte som ett adjektiv. Med detta menar jag att en person med fördel kan beskrivas som en talang. Men när människor tillger varandra egenskapen talangfull, eller uttrycker sig \"han/hon har talang\" får jag en lätt illamående känsla. Vad är egentligen talang? Är det specifika egenskaper som vissa lyckliga människor får genom livets lott, som bidrar till att just dessa människor har en större chans att lyckas i livet än andra? Rör det sig kanske om bollsinne, konstnärlighet eller förmågan att baka den godaste sockerkakan i stan?

Vilken specifik definition man än ger begreppet talang, är det bortom tvivel att det rör sig om en naturkraft. En naturkraft som ger innehavaren en fördel jämte de övriga. När idrottsledare tillger vissa utövare egenskapen talang så vill de beskriva denna person som någon som har \"det lilla extra\" och rundar gärna av med floskler som \"han/hon kan bli hur bra som helst\" och \"han/hon har alla förutsättningar för att bli bäst i världen\".

Frågan jag vill ställa till alla personer som någonsin yttrat liknande ord är: Hur ser er människosyn ut?

Jag tror att det ligger i mänsklighetens natur att romantisera bilden vi ser av den unge talangen. Vare sig det rör sig om Mozart, Picasso eller Maradona, vill vi så gärna tro att deras framgång härrör från något medfött, detta något som vi idag kallar talang. Somliga talar om att goda gener ligger bakom, exempelvis om föräldrarna är musiker så bör deras avkomma naturligt söka sig till pianot och lära sig Für Elise lite snabbare än sina jämnåriga kamrater. Att luta sig mot denna vetskap, att somliga har en medfödd begåvning stämmer väl överens med människans naturliga lathet. Kan det inte te sig så att barnet till de två musikerna tidigt kom i kontakt med musik, att barnet omgivning förhärligade musicerandet och att den alltid fanns tillgänglig? Skulle Mozart ha kunnat spela felfria symfonier vid sex års ålder om denne inte vid späd ålder invigts i musicerandets konst av sin far, som för övrigt var hovkompositör?

Tänk er följande (fiktiva) scenario: Två pojkar föds på samma klockslag, samma dag, av olika föräldrar. De är båda fullt utvecklade utan medfödda defekter. De får en identisk uppfostran, i samma miljö, av samma föräldrar (som sagt, fiktivt) och blir utsatta för exakt samma behandling där de får höra samma ljud, se samma bilder och (fysiskt) känna samma saker. Kort sagt, det enda som skiljer dem åt är deras själ. Dessa barn blir vid fyra års ålder placerade vid ett piano med entusiastiska föräldrar som på ett pedagogiskt sätt förklarar pianospelandets grunder. De spelar fyra timmar varje dag utifrån samma notblad. Hur skulle dessa personer skilja sig åt vid femton års ålder i fråga om pianospelande? Tänk efter noga.

Om svaret blir: De skulle kunna spela exakt lika bra, då kan vi utesluta att det finns något som heter talang i form av en egenskap. Då är det vår omgivning som formar oss och om den formar oss på ett liknande sätt som ovan blir vi kanske kallade för talanger. Inget fel med det, men med detta tankesätt är att vara en talang något man utvecklats till, inte något som naturens krafter bidragit med.

Om svaret istället blir: Det skulle finnas skillnader mellan dem. Den ena skulle vara bättre än den andre eftersom det inte finns två identiska personer på denna jord, vi är alla unika. Vad är det då som gör dessa personer till bättre och sämre pianospelare? Är det människans själ som avgör hur bra denne kan bli? Vilka typer av människosjälar är bättre lämpade för pianospelande än andra? Finns det en raslig skillnad? Skulle resultatet bli detsamma om barnen hade olika hudfärg? Många nämner att svarta har rytmen i blodet och att detta härstammar från slaveriets tid då slavar sjöng till rytmer av handklapp och trumspel för att hitta en ljuspunkt i misären. Är detta en form av talang då? Ja det måste det ju vara om man ska se till den definition vi har idag. Svarta har i så fall en större känsla för rytmer än vita.
Detta resonemang (som man hör alltför ofta) kan mycket väl vara det farligaste resonemang som har förts genom historien. För är alla talanger positiva? Tillskrev inte Hitler judarna medfödda talanger? Att de genom sin blotta existens bidrog till att ljuga, stjäla och ställa till med oreda? Hur ser vi egentligen på araber idag? Vilka talanger börjar successivt tillskrivas dem? I USA verkar det som om en arab med muslimsk tro föds till att vara våldsam, att hata västvärlden och att denne gör allt i sin makt för att motverka demokratin. Talang va? Om man kan födas till en talang i positiv bemärkelse måste motsatsen lika lätt kunna ske och vad ska en ondsint människa göra åt att denne hade oturen att födas som en sådan?

Och var det inte så att Charles Darwin tillskrev somliga en ljusare framtid än andra? \"Survival of the fittest\" (ett uttryck som feltolkats till den grad att utrotning miljoner människor genomförts) syftar på att det finns något sådant som \"de bäst lämpade\". De talangfullaste/starkaste överlever. De som av naturen valts ut att påbörja nästa steg på evolutionen, de som lämnar oss andra, normala, bakom sig. Och allt detta bara för att de har ett försprång, som de inte ens förtjänat. Nåja, tänker vi, vad kan man göra åt naturens gång?

Kanske kan vi sluta vara så blinda och istället titta på varför vissa lyckas och inte andra. Reflekterar vi över varför det aldrig kommer någon berömd fotbollsspelare från Grönland? Isåfall kanske vi inser att det troligtvis beror på att miljön på Grönland inte direkt främjar en fotbollsidkande befolkning och att intresse och uppmuntran till största delen saknas. Varför kan inte skillnaden mellan en division fyra-spelare och Zlatan förklaras på samma sätt? Deras uppväxt, inställning och miljö, eller har Zlatan helt enkelt mer talang?

Vi formas av varje beslut vi tar. Om varje beslut vi tar syftar till att en dag nå toppen kommer vi tillslut att nå dit. Problemet är att de beslut vi tar är ofta omedvetna och svåra att kontroller. Vi kan inte heller styra andra personers uppmuntran eller missnöje över vårt vägval. Att bestiga Mount Everest är svårt, det kan vi nog alla enas om, men om vi tillskriver de som lyckas som talangfulla, förringar vi då inte deras insats? Vad ska vi säga om deras vilja, deras idoga träning, deras förberedelser och uppoffringar för att ta sig dit? Är det viktigt men inte avgörande? Är talangen det som pushar vissa ända upp medan andra måste vända vid sista baslägret?

Så vad är egentligen talang? Är det inte bara ett ord som vi använder för att ursäkta vår egen lathet? Det är lätt för den lönnfete medelålders mannen som kämpar i korpenserien i ishockey att beskriva Peter Forsberg som talangfull. Lägg till en livstids beslut och en positiv miljö och vi är ett steg närmare sanningen.

Om jag gått till höger istället för vänster när jag gick till skolan för 17 år sedan hade jag inte suttit här idag. Om ni tryckt på fel hissknapp förra månaden hade ni inte läst detta just nu. Ni kanske hade läst det senare, kanske tidigare, men ni hade varit en annan människa med en annorlunda erfarenhet av livet och inte heller läst denna text på exakt samma sätt. Och så är det med varenda egenskap vi besitter. Vi bör ge oss en klapp på axeln för att vi lyckats åstadkomma positiva saker. Vi bör även klandra oss själva för våra misstag, vår syn på vår omgivning, för i grund och botten är vi ansvariga för skapandet av oss själva.