Vattnet efterbränns. Det är sådär varmt som när man vet att det kommer brännas, fast det inte gör det utan svider till någon sekund efteråt. Det är lite för varmt för att vara perfekt så man får spä ut med kallt några minuter efter att man lagt sig i. Karet är till bredden fyllt och det svagt rosa skummet som doftar hallon och som har små stjärnor i sig som det glittrar av har redan börjat glida ner över kanten till golvet.
Bubblorna springer efter ryggen upp mot ytan. Blundar man känns det nästan som att någon blåser efter ryggraden, fast utan att det blåser och utan att det blir svalare. Det mer kittlas. Jag samlar ihop skummet så att det täcker hela mig. Så att OM någon skulle råka slita upp dörren så blir det inte lika pinsamt som om jag skyler min kropp med ljusrosa hallonskum. Även att det är sånt som aldrig skulle hända, för jag har dubbelkollat att dörren är låst och stoppat en bomullstuss i nyckelhålet så att ingen kan smygtitta in. Även att det är sånt som bara händer på film så är det skönt att vara säker. Men ibland blir film verklighet. Och ibland blir till och med verklighet film. Så man vet ju aldrig.

Det händer inte så ofta att jag ligger här. Jag gillar inte att stänga ute världen på det sättet. Jag känner hur den hotar från alla håll. Sipprar in genom dörrspringor och visar sig i speglar. Hotar mig med att inte vara borta för länge och att jag bara skulle våga tänka tanken att stanna härinne för evigt. För då blir det inte kul för mig.
Det blir rätt tungt efter ett tag, en halvtimme räcker. Sen måste man ut igen och få damm i lungorna och smuts i ögonen och gift i blodådrorna. Det är så det funkar. Allt smakar gift numera.

Jag kliver ur och virar handduken runt mig lite mer än ett varv tills den tar slut. Skriver ”hej” i imman på spegeln trots att min bamse -uppfostran lärt mig att jag inte får och att man ska lyssna på farmor och inte slåss. Jag ser mina röda kinder i bokstäverna som blir. Jag ignorerar min halvdana spegelbild och låser upp badrumsdörren och går ut.
Världen slår emot mig. Precis som när man inte varit hemma på ett tag och kommer hem och allt är sådär iskallt och alla saker ligger precis som man lämnat dom - och man vill bara bort.
Jag tar på mig mina helt nya skor. Dom skaver inte än. Jag knyter dom, stänger dörren och sväljer nyckeln innan jag går min väg. Går ut till den dammiga avgasluften.
Jag älskar att inte kunna stanna kvar.

Asfalten under mina fötter är varm. Står jag stilla för länge smälter skosulorna och jag måste springa barfota resten av vägen. Jag har musik i öronen, och jag är så inne i den att jag inte hör om det är för högt eller lågt. Jag följer trottoarkanten och sjunger med så högt jag kan till Kents ”socker” och låtsas att jag är med i världens vackraste musikvideo. Himlen är nere på marken och jag svävar strax ovanför.

Igår regnade det, och trots att marken är glödvarm tappar jag räkningen på hur många regnbågs- vattenpölar jag ser.
Jag möter ett par som håller varandra i handen, de ser jättekära ut och ler mot mig när jag går förbi. Jag kastar sten mot dem och springer så fort jag kan därifrån. Bort till lekplatsen, som mer liknar ett rivet spökslott än ett barns paradis. Fortsätter bort mot parken och över en gata. Och precis som när jag var liten bryr jag mig inte om att se efter några bilar. Jag tyckte det var idiotiskt att slösa tid med att titta åt både vänster och höger när man ändå kan höra om det kommer något på vägen.
Mina barndomsinstinkter springer med mig och Kent bort till änden av stan och till en åker. Vildhästarna i min mage börjar galoppera och jag önskar att det satt massa fåglar där som jag kunde skrämma upp i luften till ett stort svart moln. Sen skulle jag skynda mig att lägga mig på rygg och titta på när de landade på telefonledningen allihopa.
Jag lägger mig ner ändå. Och de enda tankar jag kan tänka på är mina hemmagjorda
Tatueringar och varm avslagen läsk och vem jag brukade vara med på den tiden. Vakthundarna skäller och biter i mina kläder för att få bort mig därifrån. Få bort mig från minnen som svider och vänner som svikit precis dubbelt så mycket som förrädaren från Törnrosdalen. Mina ögon går från drakgröna till ångestsvarta på bara sju sekunder.

Tillslut orkar jag inte mota bort hundarna mer och ger med mig, det är redan tillräckligt många som sliter och river och ger mig variga köttsår i samvetet ändå. Och jag vill inte bli fröken gråbetonghjärta igen. Allting blir så ihåligt på det sättet.

Jag reser mig upp och funderar på att gå hem igen. Men jag tänker ”bara fem minuter till mamma” och intalar mig själv att varje ord som kommer ur allas munnar inte betyder något, och bara är ord utan mening. Om jag bara gör samma sak och beter mig som alla andra märker ingen hurdan jag är och allt löser sig. Om någon kom på mig med vad jag egentligen gör vore det ju bara pinsamt. Jag borstar smutsen från kläderna. Även om mina kläder inte är rena så i alla fall mitt hjärta det. Till skillnad från alla andras.
Jag sätter mina vakthundar i koppel och börjar min resa, antagligen mot Rom.
Alla vägar leder dit säger de.