Jag har sett så många ryggar vända mig och gå härifrån. Tappat räkningen på alla loskor jag fått tvätta ur mitt hår och alla gånger jag fått ”hej då, dra åt helvete” spytt i ord över mig. Jag agerar likgiltig varje gång, men inombords skriker jag lika högt som hundra ångestfyllda tystnader staplade på varandra. Det tjuter i mina öron, som på film när teet kokat klart och tekannan måste lyftas bort från plattan och korken måste tas ur innan det kan bli tyst igen.

Men inget sved lika mycket som när du fimpade på mina skor och sa ”vi ses nog aldrig mer, du ger mig inget längre” och sen bara gick du din väg. Även att du inte sa så lät det som att jag var världens största idiot och att du aldrig vill se mig igen för att jag bara är ett stort jävla äckel som alla avskyr och vill sparka blodig. Men jag vet att du aldrig skulle våga säga så till mig, du är för rädd att jag ska bli ledsen. Men det blev jag ändå och i samma sekund bestämde jag mig för att hatälska dig resten av mitt liv.

Jag hatade dig när vi satt på golvet till mitt rum och det blåste utanför och gjorde gardinerna till slängkappor åt det öppna fönstret.
Vi satt och klippte ut svalor ur pappersark och skar oss på papperskanterna så att våra mammor fick slänga våra nerblodade vita bomullsklänningar i tvättmaskinen så fort vi satt våra sommarsmutsiga fötter innanför tröskeln. Jag älskade att våra mammor blev helt galna och skrek på oss när de fick sitta och plocka papperstussar ur våra hår och sätta färgglada plåster på alla våra tio fingrar.

Jag hatade dig när vi stod på din höghusbalkong med armbågarna i blomlådorna och blåste specialgjorda bubblor med inbyggda regnbågar inuti till månen.
Vi tyckte det var så grått där och att den där gubben som sitter däruppe kunde få se lite vackra saker i sitt liv han också. Jag älskade att se dem spricka och höra gubben i månen förtvivlat gråta för att bubblorna aldrig hann fram och visa upp för honom hur fina de var.

Jag hatade dig när vi stod barfota på världens ände med tårna i avgrunden och fingertopparna på stjärnorna och skrattade åt att på TV är sporten dubbelt så lång som nyheterna ibland. Vi delade på din mammas halvtomma paket gula blend och blandade cigarett och -utandningsröken med den nattkalla luften samtidigt som vi satte våra djupaste hemligheter på repeat och låg på rygg i vått gräs och pillade på stjärnorna så att det föll glitter i våra ögon. Jag älskade att det gjorde så att man såg stjärnor vart man än tittade sen.

Jag såg ingen lögn i dina ögon då. Våra sparvhjärtan hade samma rytm och det mest provocerande vi vågade göra var att stå med tårna innanför den gula linjen i bankomatkön. Och när vi somnade lillfinger mot lillfinger och drömde våra drömmar så log vi och våra mammor blev så lyckliga av att se något så sött, för något så sött hade de aldrig sett i hela sina liv.

Men jag ser din rygg och du är onåbar nu. Precis som hålet i handen när man gör handavtryck på ett papper och skriver sitt namn under. Det där hålrummet är så svårt att få tag på och jag vill bara hämnas på dig och ge dig en så stor fråga att du måste ligga vaken i tusen och en natt och fundera ut ett svar.
Men varenda mening vi sa slog i samma sekund som din cigarettfimp föll mot marken om till ord utan mening. Våran kärlek är inte längre ett dugg stor om man jämför med hur enormt universum är. Och jag skäms så för att jag har blivit en vandrande livs levande klyscha.
Det enda du lämnar efter dig när du går är fingeravtrycket på lysknappen när du släcker vårt rum och lämnar mig med skrikgula kattögon under sängen och speglar som snart blir vackert dekorerade med rivmärken.

Minns du när vi ringde varandra mitt i natten utan att ens säga hej och skrek att vi skulle hoppa från eiffeltornets topp hand i hand?
Det var då jag hatade dig som starkast, då när vi älskade som allra mest.