Vid busshållplatsen,
Händerna i fickorna, jackan över munnen
Han blickar ner, asfalten är grå.
Lika grå som själar, som skriker
Och slår och kastar skit på oss blå
Vi som drömmer.
Vid allas fötter ligger det en mark,
En Mark som alla sliter på
Och sparkar.
Hans händer smala, tomma ögon vet
Allt är inte alltid som det verkar.

Vid busshållplatsen,
Håret blåser upp, ingen kan se in i någons hjärna
Han blickar ner, asfalten är grå
Och i hans blåa själ ser jag en stjärna.
Klar den lyser upp min väg i natten
Min utväg från allt meningslöst besvär
En blå själ kan man känna när man blundar
Och ler.
Smala händer vet vad tomhet är.