jag vet inte riktigt vad som hände nu. för jag kan inte förstå hur detta händer, kan inte få in det i hjärtat. någon alldeles underbar hör av sig efter flera månaders tystnad, förlåt för senast skriver han och jag vet inte vad jag ska göra, tycka eller känna.

jag är så himla kluven. vet inte vad som är bäst för mig själv.

egentligen borde jag inte höra av mig överhuvudtaget, du fick din chans, du missade den. du missade mig.. men hjärtat skriker nej och vill ge en andra chans.

hanochjag har en spänning, vi har något man inte kan förklara i ord för orden existerar inte, går inte att göra rättvist.

men jag vågar inte tro något. vågar inte lita på att den här gången spelar det roll. att den här gången spelar det verkligen roll. för jag tror inte på mirakel längre.







istället så rycker jag på axlarna och alldeles underbara, söta du. du får minsann kämpa lite mer för att du ska kunna få träffa mig igen.

egentligen borde jag skrika åt honom vilket dumhuvud han är, men jag är inte så långsint, jag har ju gått vidare. (trodde till och med att jag hade glömt honom)




så nu sitter man på sängen och skulle jag ha varit någon som biter på naglarna hade jag inte haft några kvar och bara:

\"var det här allt?\"