Jag ligger ensam i min säng
Hör musiken från rummet intill
Känner mörkret komma närmre
För varje sekund som går blir det svårare att andas
och varje sekund känns längre
Paniken kommer krypande
i takt med att synen tynar bort
Jag vill skrika rätt ut
men inte väcka flickan i rummet brevid
Jag vill prata
men inte störa någon själ
Så jag säger till ingen
att jag inte klarar av ensamheten längre
Ingen lyssnar
Drar täcket över huvudet
Om problemen inte försvinner
kan jag alltid gömma mig här,
låtsas att tabletter kommer att hjälpa
Men jag har redan mött mitt öde...