Och så var det glittrande ögon igen
Vadå kram? Vadå hej hur har du det, som nån sorts catching-up, ser du: jag kommer ihåg va vi pratade om förra gången, och nu nickar du instämmande, lägger huvudet på sned, du är en hund för mig, insinuerar att du bryr dig, att du vill ses, att du vill va fan som helst för mig men det är andras ögon som ser det, registrerar, påpekar och jag säger det är lögn alltihop, vi går hemåt och de går hemåt och jag säger det är lögn alltihop, tillbaka i min kammare, trygg på något vis för jag är fortfarande rädd; rädd för din famn, rädd för glittrande ögon, rädd för alla löften som ges i och med att jag lyssnar, att jag hör dem innan de finns, innan allt blir av, rädd för dig jag är rädd för dig och bara för att jag under begränsad tidsram, en kväll only inte visade det utan kastade mig in, med hull och hår in, med dödsförakt i bakfickan eller snarare i den alltför vågade tandraden, i röda läppar, i dödsförakt, baby! Ny frisyr och fina skjortan på, i satan kom hit, att jag kände det, igen och igen, och jag satt där och försökte inte ens dölja, hur kunde jag, öppen som en nyfödd, som en bambi, och det gjorde dig snabb
Du högg av den; halsen, högg djupt i den; hälsenan; bet tag i den; den svajande nervtråden som jag gömt så illa, väl för dig men illa för mig; och jag föll genom natten, genom drömmar där jag mötte dig, igen och igen och ingenting var längre insinuerat, nej allt stod uttalat, tydligt att läsa och dagen efter,

kraftansträngningen, förgäves för det är alltid förgäves med dig, du är skyddad bakom solglasögon bakom ditt namn bakom din oskakade stolthet, det var aldrig du som föll, remember, yes I remember now, det var jag som föll och jag som måste fortsätta borsta av mig, detta damm är av ondo är av evighet, vadå vi kommer förmodligen att ses, vadå om inte där så på Arvika? Vadå kram? Vadå hej?
Det var mina händer, fingrar som strök, remember?
Det var min mamma som skrev var rädd om dig, kram.