För var dag som går bultar det som ett tåg.
Inte en sekund går till spillo om tanken att hålla dig.
Att få känna det som var igen.
Den dagen det bara fanns du och jag.
I tystnad iakttar man med neddragen luva.
I mörkret följer man med ett vakande öga.
Man vill sträcka ut handen och be om din.
Rädslan av att trampa för hårt gör det svårt.
Jag finns, kommer alltid att finnas, har alltid funnits.