Ligger i min säng lyssnar på musik som är så verklig som om den vorre min bästa vän för den är alltid där och den säger alltid det jag tänkte på.
ligger här och känner hur ensamheten knackar på.
Jag hatar den men ändå så välkommnar jag den hela tiden när den kommer.

Den är som ett gift som går in o min kropp och jag förlamas av den.
Det kommer aldrig gå ur min kropp.
Ensam.
Säg det högt och så känner du hur din insida kräks blod av orden.
Den spyr upp allt som du känner och den pysslar om dig igen efteråt.
Ensamheten ligger djupt på mig som ett täcke av cement.
Den tränger in i varje vrå i hjärtat, den lämnar öppna sår i själen.
Är ofta ensam, gråter blod och svettas .
Den viskar i mitt öra hur ensam jag verkligen är.
Når hittade ja på något senast med vänner bara satt ... Men icke alla har fullt upp med sitt och glömmer oftast av dom som inte är viktiga.
Känner mig som döda roser i en vas med äckligt vatten som möglar.
Lågan brinner inte lika klart längre.
Ensam.
Jag var social en gång ... gjorde massa saker med vänner ... men nu .... helt jävla ensam och känslor som dödar.
Jag hoppas... vinden vänder snart.. varför gör den såhär, jag orkar inte längre.
Ensam.
Mitt hjärta är krossat många ggr, känner mig bortglömd, osynlig, okontaktbar, som om jag var död.
Jag vill visa vem jag verkligen är .. men för vem ? finns de någon där ute... eller är jag helt jävla ensam.

/anji