Idag såg jag en död fågel
och jag tänkte att snart så dör vi nog allihop.
Jag tittade upp i himlen
och kände regnet smälta bort mitt ansikte.

För i stan är det aldrig någon som ser mig
och det är aldrig någon som ler.
Då kände jag hur jag blåste bort
och flög som dammpartiklarna man ser i solen.

Jag hamnade innanför ditt fönster
och materialiserades framför dig igen.
Det är bara du som ser mig,
det är bara du som hör mig.

Men varför svarar du inte nu?
Du har inte varit så här långt borta på länge nu.
Säg inte att du också tänker lämna mig här
att bli uppäten av vargar - inte än.