Han andas in de friska vindarna och blickar ut över livet han ser varje dag.
Plötsligt kommer där en vind.. Helt osägbart fångar den hans liv. Han kastas bort från sin trygga gren uppe bland molnen.
Han ser sitt liv sakta försvinna när han faller mot marken.
Väl där nere märker han att livet är större än bara grenen han satt på. Här nere lät de vinden föra livet vidare.

Men dagarna går och ingenting händer, han ligger kvar orörd och ensam. Kylan letar sig in i varje liten ådra som besmyckar hans kropp, Han känner att hans liv börjar tyna bort.
När han ligger där ensam känner han något kallt som smeker hans kind.
Han fryser och orkar inte längre.
Han somnar in och drömmer sig upp i trädkronans topp, där han fick vara den han en gång va. Inte det höstlöv som fallit till marken och kämpat sig igenom de sista dagarna i livet.

Han är färgen i höstens nyanser som ger oss ett leende. Han är en i högen vi kastade oss i som små. Han är vårt Höstlöv.