Vilken formidabel dryck egentligen!

Och då talar jag inte om de synnerligen raffinerade produktionsmetoder man använder för att framställa druvdestillatet i något av de sex vindistrikten i sydvästra Frankrike.

Jag talar heller inte om dess komplexa karaktär med sina tusentals olika smaker, var och en med tjogtals besynnerliga undertoner.

Nej, jag talar helt enkelt om essensen av Cognac för en alkoholist.

Cognac köper man hem till bröllop och begravning eller då man av annan anledning väntar gamlingar på besök i hemmanet. Ty när gamlingar bjuds på förplägnad tarvas kaffe och till kaffet tarvas - just det - Cognac!

Det fina med gamlingar är inte bara deras stillsamma sätt och ovilja till samtal vid dylika sammankomster utan också att de dricker som pippifåglar. Detta innebär att den finurliga cognacspavan ställs till ro i barskåpet knappt till hälften urdrucken efter bjudningens slut.

Och där står hon och väntar som en trogen gammal avställd Volvo 740 i polarens lada. Avställd, lite dammig men fullt körbar om allt skulle gå åt helvete med allt annat.

Och där blir hon kvar. Och likt den gamla Volvon i polarens lada faller hon i glömska när livet ramlar på. Nessun dorma!

Sen kommer det sig att husse en helg brottas med en extremt sur och gisten själslig plåga som inte låter sig dövas med mindre än att hela organismen snabbstoppas likt ett sovjetiskt kärnkraftverk. Husse lägger av luren, släcker lamporna och dricker ur sjuttiofemman osedvanligt kvickt. Den är halvtommer redan fredag kväll. Huvanemej hur skall detta gå undrar vovven?

Och knappt har väggpendylen skramlat in tvåblecket på lördageftermiddagen förrän merparten av den andra halvan också funnit vägen ner i husses törstiga strupe.

Med blott ett par supar kvar i brännvinsflaskan rannsakas de gamla vanliga gömmorna i vedtraven bakom garaget, tomdunkarna under diskbänken. Kapsylen på en flaska T-röd skruvas av för en snabb kontroll av den denaturerade bouqén men kommer kvickt på plats igen då husse har minnet färskt från tidigare dans med T-doja.

Trots att barskåpet rannsakats mången gång förr, främst söndagkvällar och måndagmorgnar göres nu ännu ett halvhjärtat försök. Den här gången formligen flyger det tomma whiskypavor och ökentorra tetror på golvet. I ren desperation åker självklart glashyllorna, shakers och drinkpinnar ut över matsalsbordet. Tidigare räder har inte ens lämnat de sliskigaste likörerna ifred. Och just nu ser matsalen ut som Stureplans glasåtervinningscentral.

Men - se där! Vad skådar mitt norra öga. En ängel har blåst i mitt hjärta och som en nykysst fjortonåring som för första gången greppar en flicka runt midjan finner min ena arm och hand, längst in bland tomma likörpavor och dammiga vinglas från IKEA, den dyra gamla Cognacspavan från den senaste begravningen.

Leve döden brölar husse glad i hågen! Kom till husse! Och som ett nyförälskat par som handlöst kastar sig ner i en olivlund för en stund i varandras sällskap rasar husse omtöcknad ner bland trasiga glashyllor och kletiga, krossade likörflaskor med sin nyvunna vän.

Cognac denna välsignade dryck!