Sotarn var här idag. Han skulle åt spjället.
På kakelugnen i det tomma rummet.
Det där rummet som vi skulle bygga barnkammare i.
Det där rummet där alla dina rosor hängde på tork.

Sotarn ville ha bort alla torkade rosor som hängde i spjällstången.
Dom var väl i vägen för det han skulle göra.

Så jag slängde alla dina rosor idag.
Eller dina. Egentligen var dom väl fortfarande mina.
Jag köpte dom visserligen åt dig.

Men du ville ju inte ha dom.
Dom var väl i vägen för det du skulle göra.

För du var ju tvungen att rättfärdiga för dig själv.
Det riktiga i att bryta upp från vårat gemensamma hem.
Och alla rosor.
Och alla mina tafatta försök var väl i vägen.

Jag tror mina rosor kom för sent.
Du hann skaffa dig eget innan de ens hann torka där på kakelugnen.
I det tomma rummet.

Men jag undrar.
Om jag hade köpt alla dom där rosorna några år tidigare.
Hade det ändrat nåt då?
Hade dina rosor hängt kvar?
Hade det tomma rummet inte varit tomt?

Rosor kanske gör bäst nytta då allt är bra.
Rosor kanske är verkningslösa när det gått får långt.