Andra Dimensionen
Efter en jobbig arbetsvecka var det skönt att bara ligga och inte göra någonting alls. Speciellt denna morgon som var årets sista dag. I den sköna sängvärmen fanns det tid att fundera på året som hade gått. En titt ut genom fönstret sade att vintern hade kommit för att stanna, åtminstone över nyår. Snökristallerna gnistrade och det var minusgrader ute. Alldeles molnfritt och den oändliga rymden som ett mål för mina nyårsraketer.

Varför kan jag inte förklara, men plötsligt fick jag en känsla av att jag har upplevt allt det här förut. För ett ögonblick såg jag och kände jag vad som skulle hända härnäst. När jag kom till sans efter denna deja vu upplevelse fanns känslan forfarande kvar.
Någonstans inom mig fick jag en föraning om att det fanns mer som väntade på mig. Vad denna föraning bestod av vet jag inte. Den anades bara.

När jag äntligen lyckades hasa mig ur sängen hade halva dagen redan gått. Filosoferandet om vad vi gör här på denna jord fick vänta till en annan gång. Nu var det disk och tvättmaskiner som skulle fyllas, maten lagas till kvällen, golven skuras och fönstren poleras. Så nära vardagen man kunde komma. Mitt i vardagsbestyren hade morgonens upplevelser hamnat i glömskans skafferi. Där skulle det fortfarande vara kvar om det inte hade varit för en vindpust som helt plötsligt uppstod ur tomma intet. Det var inte en vanlig vind utan som en svag, osynlig och mjuk viskning från en annan värld. Jag kände hur nackhåren reste sig, inte av obehag utan av vällust. En vindpust fylld av kärlek och omtanke. Det var så det kändes och en bättre förklaring på vad det var är svår att ge.

Lika plötsligt som den uppstått så försvann den. Mörkret började så sakteliga byta plats med ljuset. Det betydde att kvällen var här och att dagens arbete var slut. Det betydde även att soffan nu var upptagen en stund framöver.
Vad som sedan hände är är omöjligt att begripa, bara att alla ljud försvann och att en ny värld öppnade sig för mig. En annan dimension. En värld bortom vår sinnevärld. Det slog mig att allt var väldigt bekant, som om jag varit här tidigare. Vad var det som hänt? Nyss låg jag i soffan och inväntade det nya året. Vem var det som hade tagit hit mig? Jag minns att jag efter en stund upptäckte att det fanns andra personer i min omgivning och att jag befann mig i ett värdshus av något slag. De log när de såg mig, och det som jag minns allra bäst är att alla runt omkring mig var så vänliga. En vänlighet som jag aldrig upplevt tidigare. En vänlighet som rörde vid mig, den gick igenom mig, den värmde mig. Jag kände mig tyngdlös, befriad från vardagens bekymmer. Här kände jag mig genast hemma.

En människa kom fram till mig. Jag kände inte honom men ändå var han ingen främling. Det var jag i en annan kropp, men det kunde ju inte vara möjligt. Det måste ha funnits något hos den andre som jag kände igen.
Vill du följa med ut och plocka de gula stenar som ligger på gården frågade manspersonen på ett språk jag aldrig hört. Stenar som de brukade lägga i fönstren som dekorationer. Någon språkbegåvning har jag aldrig varit, men nu kunde jag förstå ett språk utan att ens ha hört det förut.

Plötsligt började jag att skälva och skaka. Stora krokodiltårar rann från mina ögon utan att jag kunde göra det minsta åt det. När han som hade tagit ut mig på gården såg mina tårar sade han att det var ett sätt för själen att rena sig. Alla gamla förolämpningar, hat och orättvisor som fanns i mig, rann ut tillsammans med tårarna. Efteråt kände jag mig som “tabula rasa” som ett tomt blad. Ingenting bekymrade mig längre, jag var fri, det fanns ingen avund, hat, begär, egoism eller andra blytunga bördor kvar att bära på. Han utan namn berättade att varje nyår får en människa chansen att komma till detta underbara land och genomgå en metaformos, en förvandling till en bättre människa. Denna gång var det min tur. Jag var orolig för de som jag lämnat kvar hemma.” Undrar de inte var jag är “frågade jag försiktigt mannen utan namn. Han log och lade sin hand på min axel och sa “ De förstår“ “Vi som skulle skjuta raketer vid midnatt“, sade jag. “Tro mig “sade mannen utan namn, “när du återvänder kommer du att lysa klarare än alla raketer i världen“ Om jag var omtöcknad av all vänlighet eller bara allmänt förvirrad vet jag inte, men den kärlek jag kände just då och som var så intensiv gjorde att jag i rent oförstånd frågade. Varför kan jag inte få stanna här? Här finns allt som jag letat efter så länge. Mannen utan namn tittade på mig och sade. “Fly aldrig ifrån den du är född till att vara, hjälp dem som behöver hjälp”. Av oss får du bara verktygen att göra det som måste göras.” Vad är det för verktyg och hur ska jag använda de “undrade jag ? “De är verktyg som gör att människor kommer att må bra när de träffar dig “sade han . “Hur ska jag förstå när jag ska använda dem” frågade jag utan att riktigt begripa någonting. Det är - sade han utan namn- någonting som funnits hos er i miljontals år, men som ni jämt tycks glömma bort. Det vi lär ut här kommer ingen att glömma, någonsin” sade han utan namn..

Hur många gånger har inte jag lovat att bli en bättre människa, bättre på att hjälpa till mer, bättre på att ta i tu med saker som borde ha gjorts för länge sedan. Nu hade mannen utan namn lämnat en verktygslåda med mitt namn på bredvid mig. Jag öppnade den och fann till min förvåning att den var tom. Svaret kom som en viskning, från vem och hur? Ingen aning, men den löd så här. Verktygen har du fötts med, använd de rätt och du kommer att känna dig fri. Fri att hjälpa andra och de kommer att belöna dig med tacksamhet. Det är den största belöning en människa kan få .Större än alla rikedomar i världen. Verktyg som lyssna på andra , förståelse, medmänsklighet och många andra positiva egenskaper är lätta att bära. Rätt använda gör de mer nytta för en annan människa än vad en dator någonsin kommer att göra.. Insikten om vad som förväntades av mig gjorde att jag var beredd att möta världen med andra ögon. Det enda som återstod var att återvända hem. Hur det skulle gå till visste jag inte, men å andra sidan trivdes jag så bra att någon brådska var det inte.

Någonstans borta i horisonten hörde jag någon ropa mitt namn. Jag tittade upp och fann mig liggandes i min gamla soffa, precis som förut, innan jag hamnade i det mystiska landet. Bredvid mig låg en bok av Voltaire, den hette Candice. Ett kapitel var uppslaget, den handlade om landet Eldorado. Landet där allt var väl ordnat. Där fönsterdekorationerna bestod av guldklimpar.