Jag skall faktiskt försöka mig på nåt enkelt.
För en gångs skull.

Har alltid sökt kvinnor som börjat där min himmel tagit slut.
Men det är slut på det nu.
Det är nog dags att söka någon under samma himmel.
Som sett samma sol som mig.
Och bränt sig i den.

Tänkte jag kunde försöka mig på att älska nån som älskar tillbaks.
Tycker det verkar så behändigt.
Så enkelt.
Praktiskt.

Sen så är det ju så att det är så jäkla jobbigt att vara ensam i ett parförhållande. Också.
Mer enkelt och praktiskt om man är två. Liksom.

Tänkte jag kunde försöka mig på att bli ihop med nån som vill bli ihop.
Tycker det verkar så behändigt.
Okomplicerat.
Men inte tråkit.
Eller kanske lite.

Tråkigt. Men mitt hjärta har sett nog av höstar och jag är trött på äventyr.
Vill liksom lägga mig till ro för snart är det höst igen och jag har slut på tårar.
Har redan förlorat alla segrar och nya strider känns väldigt avlägsna.
Mina demoner har givit mig fri lejd när jag nu springer till skogs.

Trots att det är tråkigt så känns det som om jag ändå är förlorad trots att det är enkelt. Men det kanske är så kärlek skall vara?

Att man förlorar sig i något som är enkelt?
Och nu när jag tänker efter. Inte är det så tråkigt. Bara lite mindre svårt.
Så enkelt.
Okomplicerat.

Tror jag fattar nu vad den där esteten menade med Simplicity-dikten.