en spegelbild som stirrar envist tillbaka och ser alla fel
ingen är så ärlig som din egen spegelbild, tänker mira och någon rycker i dörren
skrik och stim i världen utanför
hon blundar och drar med fingrarna över spegeln, lämnar svarta spår av smink
hålla andan och hålla ut


hon lutar sig mot en vägg i korridoren och glider sakta ner tills hon intar sittande ställning
femton år och helt jävla ensam i en korridor full av människor
okunniga klasskamrater kallar henne svartrockare, emo, satanist
allt som kan kopplas till hennes svarta kläder och långa hår


det svarta mira drar på sig är ett skydd mot det svarta som angriper henne måndag till fredag
stenarna mira samlade på när hon var liten gick upp i rök när hon förstod att sagor bara var sagor
och kriget hon befann sig i aldrig skulle kunna vinnas sålänge hon stod ensam
det är längesedan hon gav upp


en skugga tornar upp sig framför miras skor och hon tittar upp på mattias
han flinar mot henne och ser över sin axel på joel som står bakom
stirrar på mira med giriga grisögon och pushar på mattias
'fyyyyfaan...vad du är....ful' säger mattias sakta med granskande blick
en reaktion, ett argument, en flyktig känsla, men mira gör ingenting


hon slutade göra motstånd för längesedan, motstånd triggar dem ännu mer
hon vet att hon utger sig själv som offer till vargarna
men hellre tyst och tillbakadragen än käftig och synlig på radarn
det skulle bara reta klasskompisarna ännu mer


så mira håller käften och trycker in hörlurarna extra hårt i öronen och reser sig upp
knuffar sig fram mellan mattias och joel som skriker efter mira
ord som hon inte längre hör men som hon ändå hört tusen gånger förut


ingen lärare har någonsin lyssnat på henne, ingen har försökt hjälpa henne
alla stirrar blint på väggen framför sig eller begraver näsan i sina elevers uppsatser
mira är ingen favorit bland lärarna längre, hon lyssnar sällan
sitter längst bak närmast fönstret ut till friheten
musik i öronen och luva så att ingen ser sladdarna som kopplar hennes öron och huvud till en annan värld


slagorden kommer från färre håll nu, men de som levereras är hårdare än någonsin
det är sällan mira bryr sig om någonting längre, men ibland funderar hon
'varför just jag?'
av alla barn i skolan på lågstadiet, varför just mira?
hon var som alla andra barn på skolgården


något felsteg gjorde hon och det uppmärksammades av dumma millan
dumma millan som såg till att resten av miras barndom blev ett jävla helvete
ett felsteg ingen kommer ihåg men som alla straffar henne för än idag


elverna flyger upp ur stolarna i klassrummet och mira antar att lektionen är slut
hon drar luvan längre ner över ansiktet och skyndar ut från skolan innan klasskamraterna hinner se
kanske lyckades mira köpa sig en lugn stund
hon byter låt och börjar gå längs cykelvägen och tänker återigen
hålla andan och hålla ut


och mira håller andan och håller ut hela vägen hem