Var som en kvittrande fågel
i livets trygga näste
tills det en dag började brinna
och jag föll till marken med svedda vingar

låg i askan och tyckte synd om mig själv
tills jag en dag började torka av sotet
lite i taget
så jag kunde veckla ut vingarna igen

lyfte försiktigt i vindar som bar
och började en vinglande, svindlande färd
i det okända

sökte ett annat näste
hittade det och landade mjukt
och kunde kvittra igen