Jag är en hopplös romantiker
som tecknar på romantiska komedier
där jag ständigt ser dig på skärmen
och jag gråter som med mina allergier.
Du glider runt med henne på stan
som en jävla uppgradering.
Hon är en Tesla med läckra funktioner
och jag en Dacia med en punktering.
Det är omöjligt att undvika er
varje 14:e februari:
ni äter sushi från varandras pinnar
medan jag rapar vid mitt matskafferi.
Vi tar examen samma år
där hon i dina armar faller tillbaka
på balen i er sensuella dans
men det skulle varit jag enligt min profetia!
Du ville ha kvar mig som din bästa vän
och kramade mig under regnbågen
Dock har jag blivit 72 år
då jag väntat i evigheter vid telefonen.
Jag hånglade med alla
och reste till världens ände
allt för dig att skåda
men du var förblindad av henne.
Jag gick emot min religion
och lade en besvärjelse i er kärlek.
Men istället för parets besvär
skickade min gud mig till flera apotek.
På festerna ekar skratt och skål
där ni flexar som osårbara.
Jag är den onda fen från Törnrosa
som bara ser på med gråten mascara.
Jag skall komma över dig!
Det har jag lovat alla
så fort jag scrollat färdigt era bilder.
Vem fan försöker jag lura?
Min andedräkt luktar vin
med vårt porträtt i min hand.
I lågan smälter ditt ansikte bort
bland minnen jag tänt som en mordbrand.
Flera terapiår senare
med en ny karl vid min sida
upplever jag nya orgasmer
och träffar nytt folk på vår kräftskiva.
Vi skålar högt med fulla glas
då jag springer bort till plinget en minut
och där står du dumpad och vacker som förr.
Vad är detta för ett jävla öppet slut?