I ensamhetens tystnad vandrar jag,
med följsamhet mot tankars böljande dans,
ett vårdslöst hjärta, som kan såra,
påtvingad ödets förbannelse och förlorade chanser.

Onödig skröplighet, en längtan i vardagliga grå,
får mig att leta efter ett ögonblicks lättnad,
i den kanonmat av livets rullande dagar,
skröplighetens onödighet, i själen en tyngd.

I horisontens avlägsna skimrande ljus,
finns hopp om en plats där ensamhet försvinner,
där följsamheten blir ett val, en lust,
och irriterande besvikelser får sitt slut.

I böljande tidens ström faller jag,
en längtan efter frid, vågar jag tro,
att vårdslös kärlek kan byggas tillbaka igen,
och påtvingad smärta kan förvandlas till ro.