Hon skriker inte längre,
Modern,
Hennes väsande, rostiga vrål
Hennes tårar som bränts på bål
Bortglömda
Som skuggorna i ljusa sken.

"Hur hamnade vi här?"
Frågar människobarnet förvirrat
"För det är inte mitt fel
Inte mitt, inte mitt."
Fröet har sått sitt
Och nu sprids elden
Över den torra åkern.

Det måste varit hon,
Modern,
Som skriker över ingenting
Alarmisterna jublar
Hedonisterna besudlar
Medan Modern står i lågor
Som vi alla har tänt på.

Och barnen dansar i ring
Gaias mänskliga frön
Vi jollrar över hennes sång
Små grodor runt brinnande majstång
Och vi njuter av
Lågornas värme
Hennes fördärv.

Men nu skriker hon inte längre,
Modern,
I en ensam tår försluts hennes själ
Inuti en fördömd mänsklig sarkofag
Barnen förkunnar sin mänskliga lag
Och gratulerar stolt på jordens dag.

Jorden står i lågor.