Andetagen är nära att brista
Blodet spränger i jägarens ådror
Den salta svetten i solen gnista
Lägger sig djupt i pannans fåror.

Bakom en tall i mörkgrön prakt
Dit solens strålar ej törs gå
Stadgar sig hannen med alfans makt
Det blodtörstiga skär sig mot det blå.

Fingret rör sig skickligt och tyst
Jägaren vaggar vapnet i famn
Hannen blir handlöst av döden kysst
Själen ror stillsamt från Hades hamn.

Jägaren gråter av eufori och extas
Vännerna brister ut i jubelsång
I hannens ögon, tomma som glas
Speglas trädtopparna i en mörk rundgång.

Bytet så praktfullt, mäktigt men stilla
Starka käkar som alfahannar har
I skogen där tiden aldrig får spilla
Vinner bara den som livet tar.

Jägarens triumf ekar bland träden
Vinden det nya budskapet bär
Låt det bli känt längs med hela världen
Låt alla veta vem den nya alfahannen är!

Jägaren ser ner på det stupade bytet
En människa med samma hudton som han
Den blodtörstiga mannen blev det lilla knytet
Som nu hjälplöst ligger i jägarens famn.

"Jag är inte som du, du är inte som jag
Det är inte mord om det är nödvändigt"
Jägarens viskningar blir världens lag
För människor är olika, det är beständigt.

Mannens blod rinner, tjockt och rött
Huden blir vit och förstenad led
För allt som lever måste något ha dött
Och alla må slåss för att inte stryka med.

Bladen virvlar i en cirkel kring jägaren
Bär med sig skammen från moralens svek
Han ståtligt reser sig som den rättfärdiga ägaren
Ty dödens dans är för jägaren en lek.

Det må vara brutalt och det må vara fult
Men sådan är livets cirkel, förstås
När jägaren badar i solljuset gult
Känner han hur tankarna bryter sig loss:

"Han är inte som oss
Det är jag som är boss
Finns ingen plats i skammen
För alfahannen".