Morfar har lovat mamma att han inte ska dö innan midsommar. Han ligger i sängen när vi hälsar på honom på ålderdomshemmet. Vi har tagit med rena handdukar, för dem har han inte kommit ihåg att ta med i flytten. Han säger att han är tacksam. Jag sitter vid hans säng. Talar mjukt till honom. Han tittar på mig men jag tror inte att han ser vem jag är. Jag skulle kunna hålla hans hand men det gör jag inte. Hans fingrar är så smala.

Tre timmar efter att vi har åkt därifrån ringer vårdbiträdet och säger att morfar slutat andas. Vi får åka tillbaka. Vända bilarna och känna den brinnande solen i ansiktena igen. Jag suckar.

Jag står vid sängens fotända och tittar på honom. Hans mun är öppen som om han ska säga något. Skratta högt. Jag kan räkna tänderna i hans käkar. Hans hud är inte vit, inte blå. Inga blodådror under den tunna hinnan. Han är gul. Som om någon målat honom med en pensel, noggrant och varsamt över varje liten linje. Händerna, ögonlocken, armbågarna, öronen. Gula.

Min moster säger att han åtminstone inte har ont längre. De tar hans händer och lägger över hans bröst, men fingrarna vill inte låsa fast sig i varandra. De glider ur sitt grepp. Jag håller fortfarande i sänggaveln. Mamma säger att han ser fridfull ut. De stöttar upp hans huvud med fler kuddar, trycker ihop hans gapande mun. Kammar hans gråa hår och torkar bort snuset ut mungiporna.

Efter begravningen sörjer mamma inte längre. Vi sitter vid köksbordet. Din morfar var en god man, säger hon till mig. Han lät ingen gå hungrig eller frusen och inte gjorde han nån skillnad på var man kom ifrån. Han trodde alla om gott. Mamma tittar ut genom fönstret. Som barn hade mamma blont hår. Hon bar klänning och hade tjocka strumpor som gick ända upp på låren. De kvällar morfar förbarmat sig över någon trasig stackare fick hon sova i kökssoffan. Hon säger till mig att hon inte minns namnet på någon av dem. Inte några ansikten.
Jo, Bertil minns hon förstås.

Bertil var nästan flintskallig, bara en tunn hårkrans hade han kvar på huvudet. Han hade försökt sova under en gran vid vägen när morfar hittade honom. Hans fingrar var frusna. Ingen hade velat släppa in honom. Morfar och Bertil satt långt in på natten vid spisen och diskuterade Kuba och Nikita Chrusjtjov . På morgonen när morfar gick till jobbet låg mormor fortfarande och sov i sängkammaren. Bertil satt vid spisen. Mamma klädde på sig under täcket. Allt utom strumporna, de hängde på tork över ugnsluckan. Hon satte sig på soffkanten. Du måste ta på dig strumporna också, sa Bertil. Annars fryser du. Han satte sig på huk framför henne. Trädde på strumporna på hennes fötter. Drog upp dem över hennes nakna knän. Du vill väl inte frysa, frågade Bertil. Mamma skakade på huvudet.

I träden utanför sitter kråkorna, hopkurade som garnnystan. Deras ansikten som trianglar. Mamma säger att hon inte tänker på det längre. Inte så ofta. Det är ju ändå nästan femtio år sedan. Din morfar var en god man, säger hon igen. Även goda män tar miste ibland. Så otroligt lätt det är, du ska bara veta. Nån måste ta hand om de som inte har nåt. De som är svaga och inte kan hjälpa sig själva. Mamma tittar inte på mig. Men jag nickar ändå.