Hon bär honom i armarna. Den lilla hunden sprattlar och vill ner men hon håller honom. Inte förrän de är över bron släpper hon ner honom. Han nosar, frustar, stannar för att gräva i den mjuka jorden. Hon sätter sig på bänken. Det murkna träet gnäller under hennes tyngd, hon sätter sig försiktigt ner. På vägen bakom henne springer en man i joggingdräkt. De skrikiga, grälla färgerna lyser upp den naturliga kargheten i landskapet, hon måste nästan skyla ögonen.

Han knöt ihop sin väska med snören. Den hade gått sönder och han hade aldrig köpt någon ny. Han bad henne dra åt helvete, han öppnade dörren och slängde ut sin väska först. Hon bestämde sig för att hålla sig undan fastän det var så många saker hon kunde säga. Hon kunde skälla på honom, tvinga honom tillbaka. Men hon bara stod där och gned sina handleder som han greppat i en sekund av blind ilska. En sådan ilska som fullkomligt blixtrar i ens huvud och överbemannar en. Det var ett löjligt gräl, hon visste att de båda gått över gränsen. De hade sagt saker de inte menat, hotat att göra saker enbart för att såra. Och nu var han på väg ut genom dörren. Den small en gång, sedan var han borta.

De som ser henne tror att hon sitter där för att på något sätt insupa den friska luften som vågorna bär med sig. Det är inte därför hon kommit. Hon håller ögonen på den lilla hunden, han får inte gå för nära vattnet. Därute svallar vågor och skriker fiskmåsar. Högt över deras huvuden flyger dem, och då och då dykter de mot vattenytan. Vid stranden rasslar den torra vassen till vattnets sköna gungning. I den lilla tystnaden som följer kan hon luta sig tillbaka. Men det är inte heller ro hon känner eller söker. Det är en rädsla som kryper under skinnet.

Hon hörde att han gått ner till puben för att ta sig ett glas. Det viskades om dem, men hon fick aldrig höra det värsta. Hon slöt sig i sin egna kokong, hon låste alla dörrar och fönster och drog ut telefonen ur jacket. Sista gången hon såg honom var ett par dagar senare, han satt på bänken utanför affären och stirrade tomt ut i ingenting. Hon ville tala med honom, be honom komma hem. Men han vände sig inte mot henne när hon gick närmare, han reagerade inte alls. Hon visste inte vad hon ville säga. Därför fortsatte hon gå utan att ge sig till känna. Det var inte hennes tanke att de inte skulle se varandra mer. Kanske skulle de vara arga ett tag till men till slut skulle de glömma att de gått förbi varandra utan att säga ett ord.

Hon kan känna hans lukt när hon blundar, hon minns den så väl. Den blandas med doften av sjön. Nu påminner de båda om varandra. Lika kall som luften var han när de fann honom. Näckrosblad hade trasslat in sig i hans hår. Sjön hade öppnat sig som ett vidunder och svalt honom. Hon vill fråga varför. Men hon kan inte förstå dess språk. Allt hon hör är bara kluckandet av vatten som slår mot strandkanten.