De börjar bädda så smått. Så smått att man inte märker det innan det landar på näsan. Långt däruppe släpper trädet sitt första blad. En vidunderlig saknad. Att behöva släppa det man skapat, något som växt ur en. Det singlar ljudlöst ner på marken. Den gula färgen bränner sönder det bruna täcket. En sekund till av tystnad får vi innan fåglarna kastar sina vingar runt sig och flyger uppåt.

Och humöret försvinner, jag sitter ensam i sovrummet och vill inte prata. För jag vet att jag inte kommer ha något att säga och att du kommer missförstå det lilla jag yttrar. Jag får ta på mig tjocka kläder för att inte frysa. Jag bäddar in mina tankar i mjuk bomull för att de inte ska fräta sönder huvudet. De sipprar ut och förgiftar allt annat. Men du verkar inte bry dig om dem, du låtsas inte se dem som alla andra.

Och vi tjafsar om damm och smutsig disk som om livet hängde på det. Annars skulle vi väl gömma oss under sängen och skaka av rädsla. Men vi borstar av oss och ställer oss upp högresta, vi springer in i de där tjocka väggarna med huvudet före. De tror att vi har blivit galna. Varför stånga sig blodig när man kan lugnt fortsätta sin bana. Varför inte välja den redan upptrampade vägen. Smaka på vinet, skicka fjärrkontrollen. Ni kommer att gå vilse därute.

De ansiktena jag ser på stan har jag aldrig sett förut. På affären träffar jag ingen jag känner. Jag handlar äpplen. Jag tar upp dem, stryker det röda skinnet, luktar på dem. Deras doft gräver fram minnen jag glömt. Vi satt bland buskarna och de röda äpplena lyste bland grenarna. I fönstret försvann skuggan bakom gardinerna och vi sprang så fort att jag glömde att andas. Vi drog ner dem från trädet och gömde dem i våra fickor. Tio sekunder senare, en dörr som gnisslade bakom oss och en arg röst som skrek våra namn. Och benen bar som aldrig förr, över stenar och grenar, över små bäckar och tusentals gula löv.

De sover sig igenom hela dagen. Hela september, hela vintern. Bara när solen tittar fram lyfter de på huvudet och stiger upp. Jag ser hur de förändras framför mina ögon. Deras transparenta hud färgas, de svarta fläckarna under ögonen försvinner. Och de springer, solar och badar. De lever livet och lyckan. De lyfter upp barnen i sina armar. Snart glömmer de att det finns något annat. Det går lika snabbt som att blinka. På morgonen är gräsmattan täckt med rimfrost och mot himlen avtecknar sig bara kala grenar.

Våra händer är tomma, vi har ingen anledning att gå här. Vi känner inte till stigen, inte träden runtomkring oss eller de lysande stenarna vid våra fötter. Snart blir det mörkt och kallt. De släcker lamporna och drar täcket över huvudena. Allt medan vi fortsätter gå längre och längre bort. Vi går precis vart vi vill.

(C)