Vi bor på toppen av en backe. Vårat hus är på toppen en väg som sträcker ut sig som en brant slalombacke. Nedtill är den som en vanlig grusväg och utanför vårat hem blir vägen bredare, så att det liknar en vattendroppe man vänt upp och ner. Eller som när man kokar knäck och doppar en pinne i för att känna, så blir det en klump på pinnen och sen blir det en lång smal tråd. Precis så såg våran gata ut. Runt den där kolaklumpen låg massa trävillor med prydliga fina trädgårdar. Längst ner vid gatans begynnelse bodde en tonårskille som skulle utnyttja mig sexuellt några år senare, men det visste jag inte då, och när det hände så visste jag inte vad som skedde då heller.
Snett över gatan bodde en polisman och hans fru och dotter. Jag minns bara mannen och dottern. Jag var rädd för mannen i det huset. Dottern var säkert inte mer än tre år när jag lärde känna henne och hon var den första jag några år senare blev attraherad av. Hon och jag lekte doktor några år senare och skrämde slag på bådas våra föräldrar när vi låste in oss på mitt rum. Hans trädgård är perfekt skött och gräsmattan liknar en golfgreen. Han är uppenbarligen pedant med sitt hus. Han bygger ett staket runt sina ägor, och målar det brunt. Jag tittar fascinerat på målandet och jag vill också. På kvällen letar jag igenom pappas garage och hittar en burk vit färg. Härligt, nu kan jag också måla och jag tar en pensel och går ner till hans staket och målar. Eftersom jag gör på samma sätt som han så kan jag inte göra något fel, eller? Jag målar så gott jag kan. Det är fortfarande mer brunt än vitt när jag är klar men jag gjorde ju mitt bästa. När jag är klar med staketet så målar jag vägmarkeringar på gatan, precis som jag sett på de stora vägarna.
Det blir ett väldigt liv om detta, och jag förstår att jag gjort något fel. Jag gömmer mig på mitt rum och vågar inte visa mig.
Huset nedanför vårat befolkas av en familj som ofta steker pannkakor. Jag älskar pannkakor och kan inte motstå lukten. När jag känner doften så går jag dit och ringer på och säger att jag vill ha pannkakor, och jag blir såklart insläppt och får sitta och äta hos dem. Men när min mor får reda på detta säger hon till mig att jag inte får gå till grannarna och tigga pannkakor. Jag förstår inte varför, men idag förstår jag att hon var rädd att de skulle tro att hon inte gav mig mat hemma. Nästa gång jag känner lukten av pannkakor så blir jag stressad. Jag vill ju ha, men jag vet inte vad jag ska göra. Men jag går dit och ringer på, och när de öppnar står jag och brottas med mors förbud mot att tigga. Så jag kommer på en logisk lösning. Jag säger bara ”Ni lagar pannkakor”! Då har jag ju inte tiggt. Effekten är i alla fall vad jag hoppas på och jag sitter återigen därinne och äter.
Nedanför gatan låg en äng och bortom den bodde en gammal farbror. Han hade ett vitt litet hus som han bodde i och han hade en massa stora växthus där han odlade blommor. Han var trädgårdsmästare. Jag umgicks ofta med honom och jag fick hjälpa honom att så och att plantera om. Jag tyckte om lukten av jord och blommor och han var mycket snäll. Jag tycker om de klara vackra färger som blommorna visar upp. Jag vill också ha blommor, och en natt när det är fullmåne tar jag min hink och min spade och går ner på hans äng, och stjäl en blomma. Jag sitter på knä och begår mitt brott, sen minns jag inte vad jag gjorde med stöldgodset, men jag minns hur dåligt jag mår. Förmodligen ställde jag växten hemma i en kruka och såg den långsamt dö av skam. Jag får en konstig mörk och hemsk känsla som jag inte gillar. Men jag vet att känslan är jag och jag vill inte vara en människa som är såhär hemsk. Jag jag pratar med någon om det och bekänner aldrig mitt brott, men jag går aldrig tillbaka till gubben igen. När jag ser honom på avstånd låtsas jag inte känna igen honom och undviker honom. Varje gång jag ser honom återkommer den där djupa svarta onda och tunga känslan av skam i mitt intre. Efter några år är huset och växthusen övergivna och gubben är borttrollad. Strax efter det så rivs allting och ersätts av en äng. Men jag kommer aldrig glömma den snälla gubben och hur jag svek honom.

En solig dag står jag i trädgården och gör något mycket viktigt som jag kommit på själv att jag måste göra. Jag står och gräver och det känns skönt att få göra det. Jag pausar och sträcker på mig för att vila några sekunder innan jag hugger i igen, men då ser jag något vid horisonten. Våran gata är ju en lång backe, och vid backens början, långt bort ser jag en siluett. En man, och han ser egendomlig ut. Men han är bara en liten prick och jag gräver vidare. Efter en stund tittar jag upp igen och då har han kommit närmare. Det är en äldre herre. Lång och gänglig med en storbrättad hatt, en lång rock som fladdrar i vinden, En rock av samma sort som jag sett Humphrey Bogart bära i tv. Under rocken har han en grå kostym och han bär på en portfölj av brunt skinn. Hela hans uppenbarelse var en blandning mellan en fågelskrämma och en sprattelgubbe. Hans kläder såg gamla ut och han var lång, skinntorr och gänglig. Det är bara han och jag på gatan. Inga andra vuxna syns till eller något annat levande heller. Hela scenen är overklig. Men jag ignorerar honom och gräver vidare. Till sist har han kommit fram till våran trädgård och ställer sig och tittar på mig. Så frågar han, om det är jag som är Fredrik Thulin.
”Jaaaa” svarar jag..
”Då har jag en sak till dig” Säger han och svänger med armen så att portföljen flyger fram och han rotar däri, Så tar han upp en bok och ger mig, Det är en ”Barnens bibel”. När jag tagit emot den lyfter han på hatten och tackar för sig, och försvinner. Jag blir häpen och rusar in i huset.
Mina föräldrar läste aldrig sagor för oss. Men den här boken var ju speciell eftersom en magisk man hade gett den till mig, Men jag kunde inte läsa den eftersom det var så många ord jag ännu inte lärt mig. Jag undrade om farbrorn hade rest ända från Gud för att ge mig den och om han i så fall var en ängel. Men änglar var vackra och vitklädda inte gamla farbröder. Jag blev inte klok på det men jag var ändå övertygad om att boken var särskilt ämnad för just mig och att det var viktigt att jag fick uppleva vad boken innehåll. Jag försökte förmå mina föräldrar att läsa den för mig, för jag var övertygad om att innehållet var viktigt. Men de orkade aldrig. När det var andra vuxna på besök passade jag på för de att fråga dem och de var lättare att övertala.
Boken visade sig innehålla vara samma historier som fröken i kyrkans barntimmar brukade berätta. Jag tyckte mycket om dem. Livet verkade mer sammanhängande och förståligt för personerna i boken än vad livet omkring mig var. Varje historia hade något meningsfullt att säga och alla historier slutade lyckligt. Människor drabbades av svåra olyckor men klarade sig genom det omöjliga genom att människor omkring dem var snälla eller att gud hjälpte dem. Jag tänkte att gud skulle hjälpa mig också och jag började be, vilket vi hade lärt oss i kyrkan att vi skulle göra. Budskapet i berättelserna var att alla skulle vara snälla mot varandra och man ska tänka mer på andra än på sig själv. Jag tyckte det var underbart. Alla människor skulle kunna bli perfekta om alla levde efter den här manualen. Jag tyckte att allt borde vara perfekt och jag ville leva som de i boken, och hade inget tålamod över för folk som inte förstod detta och förstörde våran perfekta värld. Jag blev så irriterad och kränkt över att folk inte gick att förstå och att de inte passade in i mallen. Jag hade ju läst hur allt borde vara, varför var inte livet omkring mig så? Jag ansåg att berättelserna var perfekta men att livet var fel och jag måste ändra livet till att bli som i boken.
När jag äntligen insåg att det var fruktlöst lämnade jag barndomen bakom mig.