Under 80 talet då jag växte upp pratades det alltid om bomben och ryssen. Vi alla väntade på atomkriget och effekterna av ett sådant diskuterades både i klassrummet och i tv. Dokumentärer om atomvintern visades och vi fick lära oss att supermakterna hade atomvapen nog att spränga hela jorden flera gånger om. Det räckte tydligen inte med att utrota livet en gång utan man fick vara verkligen säker på att allt förstördes när man ändå var igång. Jag var jätterädd för atomkriget och skrev ett brev till Reagan, som jag och två kompisar hade undertecknat. Jag adresserade det Ronald Reagan, vita huset, USA. Jag tyckte att jag hade en liten fredsklubb tillsammans med mina vänner. Till min förvåning kom ett svar från USA. Det var skrivet på fint brevpapper med både sidhuvud och sidfot och med amerikanska logotyper. Det var någon tjänsteman som hade svarat och sa att de behöver kärnvapen för att just behålla freden och jag hade fel som trodde annat. Men de tackade artigt för att jag hade skrivit till dem.
Om jag skulle överleva atomkriget måste jag skaffa mig ett skyddsrum. På kvällarna låg jag och konstruerade olika underjordiska bostäder till mig och inspirationen var läderlappens grotta. Jag älskade science fiction av alla slag och gick igång på avancerad teknik som man inte förstod sig på. Många blinkande lampor och dörrar som stänger och öppnar sig själva var viktiga komponenter och jag byggde ibland maskiner bara av saker som såg tekniska ut men funktionen fick fantiseras ihop. Jag tyckte inte om att jag inte hade insikt nog att verkligen skapa de tekniska saker jag vill ha, men jag fick lära mig att nöja mig med fantasifunktioner. Jag drömde om att bygga en bunker där jag skulle känna mig trygg, och jag fantiserade även att jag hade byggt en jättebunker under skolan och där fanns all teknik för att jag skulle få hur mycket kontroll som jag ville över livet. Till och med fantiserade jag ihop hangar och flygfarkoster som skulle kunna ta sig ur bunkern via dolda hangardörrar under skolans fotbollsplan.
En dag bestämde jag mig för att börja bygga min bunker. Resolut hämtade jag pappas största spade, klädde mig i en overall och började gräva på garageuppfarten. Jag hade klart för mig att om man ska bygga en underjordisk superavancerad bunker så måste man i alla fall börja med att gräva ett stort hål. Vad jag skulle göra sedan när hålet var klart visste jag inte. Trots allt så insåg jag att man måste gjuta betong och skapa rum och installera dörrar och en massa saker, men jag hade inte någon aning om hur det skulle gå till. Jag visste att det var utanför min förmåga, men jag förträngde det och tänkte att det får lösa sig när jag kommer så långt. Min mor undrade förskräckt vad jag höll på med och jag förklarade att jag byggde ett skyddsrum. Hon tänkte att jag får hållas och att jag kommer tröttna snart. Grävandet fortsatte hela dagen och jag kände mig riktigt lycklig av att få arbeta på mitt projekt. Idag skulle man säga att jag var i flow, eller att jag var manisk. Jag vet inte, men arbetet gjorde mig jätteinspirerad och jag var ledsen när kvällen blev så sen att jag måste sluta. Vanligtvis klarar jag inte av projekt som jag inte kan avsluta inom en kort tid. Allt arbete som kräver långsiktighet känns ofta omöjliga för mig och jag vissnar av bara tanken på att göra något i flera etapper. Men det här var enkelt, trots att jag grävde i flera dagar så kunde jag mentalt förstå processen och hjärnan behövde inte vara särskilt koncentrerad medan jag jobbade. Jag kunde drömma om mitt slutmål och slita med spaden, och det räckte för att ge mig energi. Dagen efter så rusade jag tillbaka till min grop efter en snabb frukost och fortsatte gräva hela dagen. När hålet blivit så djupt att jag inte kunde nå över kanten längre skaffade jag en stege så jag kunde ta mig upp, och jag satte en träställning över hålet, sedan byggde jag en handvevad hissanordning för att kunna veva upp och ner hinken med jord. Det fanns inget stopp. Jag grävde och grävde i flera dagar men sen kom jag till insikt att jag inte kunde komma längre. Jag kan ju inte bygga betongväggar och jag visste inte hur jag skulle nå nästa steg. Då rann all lust ur mig och jag slutade gräva och la mig på mitt rum igen.