Jag vill berätta för er hur det är att leva mitt liv, men jag kan inte. Hur beskriver man en tomhet, ett intet och en meningslöshet? Kan ett intet vara meningslöst då något måste exisetera för att kunna relatera till någon sorts mening? Det känns som min plikt att beskriva det här för er. För jag känner icke-varandet, min antiexistens, så starkt att jag ser mig själv som ett spöke bland er vanliga människor. Ni som kan sitta tillsammans runt ett bord och och skratta, samtidigt som ni upplever er alla som en enda kropp. Ni njuter av detta och uppfylls av eran gemensamma existens. Ni får fast form och blir hela av detta. Jag kan känna essensen, doften, av eran lätthet som ni upplever, eran glädje, och den där känslan av att höra ihop. Ni har en osynlig navelsträng som binder ihop er och via den går en massa signaler som ni alla förstår. Jag kan se det. Jag har tangerat de där känslorna, men de har aldrig fastnat på mig.
När jag sitter bland er så känner jag mig flera grader kallare än vad ni är. Eran värme blir lidande när jag introducerar min kyla. Ett ovälkommet kallt drag som får er att stänga era porer, får er att bli illa till mods, får orden att ta slut, får er att vilja ursäkta er och gå hem.
Men en del kommer på ett sätt att slippa bli smittade av min kyla. De stänger ute den. De slår igen fönstret och låter mig isoleras. Ni stöter bort mig. Ni slutar prata med mig vid bordet, ni märker att lättheten kommer tillbaka då. Men helst vill ni jag ska försvinna, då jag ändå syns, och påminner er om den där obehagliga känslan. I åtskilliga omgångnar har jag kämpat mig kvar, för att få vare med, få vara delaktig, få finnas, få vara människa.
Numera väljer jag att försvinna. Jag kommer aldrig bli en riktig människa.