I början hade vi nästan samma storlek
Hon var nyfödd
Och låg mest bara och skrek

Hon växte men jag förblev densamma
Hon kramade mig ofta
Hon lekte att hon var min mamma

Flera gånger fick jag byta namn
Då barnen retat henne
Så tog hon mig alltid i sin famn

Kvarglömd i Kalmar blev jag under en visit
Tur att det finns post
Vägen hem var en bra bit

Tappad i pölar och tvättad i maskin
Mycket ska man utstå
Vill man va fin får man lida pin

Hennes trygghet jag varit i tjugofem år
Även om jag är trasig och sliten
Läker jag själens alla sår