”DU FÅR INTE! TA HENNE INTE!”

Han suckade åt skriken och gråten.

Det fanns inget han kunde göra åt det.
Det var hans jobb.

Själen som vandrade bredvid honom där han gick var en liten flickas själ.
En flicka som ännu inte fyllt sju och som han nu följde på hennes första och sista resa tog tag i fållen på hans tunika och det bleka ansiktet såg upp på honom med ett brett leende då han tittade ner på henne.

Gluggen där framtänderna skulle ha suttit gav henne ett busigt leende fick honom att stanna till och besvara leendet.

Hon la huvudet på sned då han satte sig på huk bredvid henne och hon fnissade då hans bevingade sandaler gav till några slappa flaxanden.

Hennes föräldrar hade, innan hon dött, klätt henne i den finaste togan hon ägde.

Den var en aning för stor, men så var det alltid. Om hon hade levt så skulle hon snabbt vuxit i den och på så sätt hade de sparat massor utav guldpengar, men nu var det försent…

Hon skulle aldrig växa mer.

Han lade en slinga utav det guldaktiga håret bakom hennes öra.

”Vad heter du flicka?”
”Jag kommer inte ihåg”
”Är du rädd?”
”… Nej”
”Vet du vart vi ska?”

Hon nickade sakta och tog ett fastare tag om hans klädnad.
”Jag är död… Eller hur?”
”Ja”
”Dåså”

Han suckade när hon släppte hans klädnad och sprang några steg i förväg.
Han drog en hand genom det lockiga bruna håret och reste sig upp för att följa henne…

Han log åt synen då det verkade vara HON som ledde HONOM och inte tvärt om.

Han kunde inte förneka att han beundrade henne.
Han hade tagit med sig fullvuxna män som hade skrikit och gråtit när de väl insett vart han förde dem.

Men hon var lugn... Alldeles lugn.