Hans ansikte hade inte förändrats nämnvärt sedan jag såg honom senaste gången dessförinnan, vilket var för ett flertal år sedan. Det var precis lika antagonistiskt som det alltid hade varit sett med mina ögon. Jag hade urskiljt hans ansikte nästintill omedelbart då jag steg ombord på bussen. För mig var det likt en undermedveten försvarsmekanism att urskilja och identifiera just hans ansikte snabbt ur en folksamling. Det hade sin grund i att han var den människa som gjorde nästan varje enskild dag genom hela min uppväxt till ett helvete. Han var nämligen min före detta mobbare.

Än idag minns jag hur han behandlade mig. Jag minns hur ont det gjorde när han slog mig med knutna nävar. Jag minns hur sårad jag blev när han hånade mig med ord och öknamn. Jag minns många specifika tillfällen då han trakasserade mig. Jag minns exempelvis den gången då han låste in mig i en kaninbur under närmare en timmes tid medan han skrattade hånfullt åt mig. Jag minns den gången då han med tvång fyllde min mun med sand på skolgårdens lekplats. Jag minns den gången då han tog mina skor varefter han dränkte dem i en bäck. Jag minns den gången då han tryckte upp mig emot en vägg och fattade strypgrepp om min hals varpå han hotade att döda mig ifall jag skvallrade för någon om hans mobbande av mig. Det är bara några av de åtskilliga minnen som jag aldrig kommer att glömma och som jag påmindes om när jag såg hans ansikte på bussen.

Samtliga sittplatser i bussen var ockuperade förutom en. Den enda lediga sittplatsen var vid fönstret innanför den sittplats som just han satt på i bussens främre del. Det var givetvis fullkomligt otänkbart att jag frivilligt skulle ha satt mig bredvid honom med tanke på allt som han hade gjort mot mig, trots att det hade gått flera år sedan dess. Jag hade aldrig förlåtit honom för det som han hade gjort mot mig och han hade för den delen aldrig bett om min förlåtelse för det. Dessutom förmodade jag att han inte skulle ha tillåtit mig att sätta mig bredvid honom ifall jag mot förmodan hade velat det eftersom han troligen inte hade förändrats. Följaktligen bestämde jag mig för att ignorera honom medan jag förblev ståendes i bussens mittgång. Jag vände min blick ut genom ett fönster för att undvika ögonkontakt med honom och jag vände dessutom min rygg mot honom för att undvika att bli igenkänd av honom.
Bussen hann knappt lämna hållplatsen, från vilken jag steg ombord, innan jag hörde en bekant röst yttra mitt namn. Hans röst var minst lika omisskännelig som hans ansikte, men till skillnad från hans ansikte var hans röst sig inte lik. Såsom jag mindes hans röst var den alltid hånfull och fientlig, men när han hade yttrat mitt namn där och då i bussen var hans röst istället vänlig. Jag vände mig om mot honom och jag mötte hans blick.
”Vill du sitta ner?”, frågade han med samma vänliga röst som han hade yttrat mitt namn med. Frågan förvånade mig till den grad att jag förstummades fullständigt. För mig var det helt osannolikt att han hade frågat mig ifall jag ville sitta ner. Det scenariot fanns helt enkelt inte i min värld. Likväl hade han faktiskt frågat mig om det. Han upprepade frågan eftersom mitt svar uteblev. Jag förmådde inte att tala till följd av min förvåning och jag nickade därför tvehågset som svar. Han flyttade sig därefter från den sittplats som han hade suttit på till sittplatsen innanför densamma och lämnade på så vis den yttre sittplatsen fri åt mig att sätta mig på. Skeptiskt stod jag kvar ett ögonblick och betraktade den för mig helt surrealistiska situationen. Jag började undra om han möjligtvis hade någon baktanke med det hela, men det förelåg som osannolikt. Han erbjöd mig verkligen att få sätta mig bredvid honom. Med viss tveksamhet satte jag mig sedan på sittplatsen bredvid honom.
Medan bussen fortsatte sin sedvanliga rutt sa varken han eller jag ett enda ord till varandra. Vi utbytte inga blickar eller några andra sociala signaler. Vi förblev enbart sittandes helt tysta bredvid varandra likt vilka andra två människor som helst på en buss. Under hela bussfärden satt jag och reflekterade över det som hade hänt. Jag frågade mig själv varför han inte hade ignorerat mig istället. Var det möjligt att han kände ånger inför hur han hade behandlat mig och att han därför gjorde den här vänliga gesten mot mig för att gottgöra mig åtminstone lite? Var det möjligt att han hade förändrats? Frågorna var många i mitt huvud och svaren var oklara, men en sak är i varje fall klar. Jag minns idag den här enskilda händelsen starkare än alla de andra händelserna då han har behandlat mig illa tillsammans.

Jag förlät honom.